Skolfrågan i Luleå hör kanske egentligen mest till 2015. Det var då som minst tusen lulebor tågade längs Storgatan för att uttrycka sin vrede över att politikerna ville lägga ner ett antal skolor.
Men vreden levde kvar under 2016 och kulminerade i att över 8 000 lulebor skrev under en namninsamling för att kräva en folkomröstning.
Det motsvarar över tio procent av befolkningen, vilket måste kategoriseras som ett folkligt uppror och ett stort underkännande till Socialdemokraternas stora projekt ”Framtidens skola”.
Motståndsrörelsen mot skolnedläggningarna var uthållig, organiserad och högljudd och det råder ingen tvekan om att den här frågan har skapat djupt missnöje och splittrat staden.
Men någon folkomröstning ville inte Socialdemokraterna veta av. Partiet ville inte riskera att tvingas börja om med nya utredningar, vilket skulle försena skolprojektet med några år.
Personligen tycker jag frågan är komplicerad. Det är underbart att folk är engagerade och det är befriande att ett missnöje både hörs och märks. Men en folkomröstning i en så nischad fråga riskerar att få ett ganska nischat valdeltagande. Det är de som verkligen brinner som röstar – och hur representativt skulle ett sådant resultat egentligen bli?
Nåväl. Socialdemokraterna och Moderaterna dödade dock effektivt mångas dröm om en folkomröstning. Att Moderaterna backade upp S i frågan möttes av hård kritik från allianspartierna C och L vilket är intressant.
Hur mycket ”Framtidens skola” har skadat Socialdemokraternas förtroende i Luleå vet vi inte. Det lär om inte annat visa sig i nästa val. Har folket glömt då och gått vidare?
Det går naturligtvis att se det som ynkedom att en så känslig och stor fråga helt tystades ner i förra valrörelsen, vilket säkert har gjort många extra besvikna.
2016 var även året då Socialdemokraterna lade fram förslaget om att dela in Sverige i storregioner. Inte heller det var något som direkt mottogs med vågen – särskilt inte i Norrland och alldeles särskilt inte i Jämtland och Norrbotten.
Krav på folkomröstningar (jodå) höjdes både här och där och i Norrbotten var det Sjukvårdspartiets Kenneth Backgård som drev frågan hårt.
Över 20 000 namnunderskrifter samlades in i länet och lämnades sedan över i prydlig kartong till landstingsfullmäktiges ordförande Elisabeth Lindberg (S).
Sedan kom beskedet att det inte blir någon regionbildning i norra Sverige 2019. Motståndet var helt enkelt för stort. Något som gjorde några väldigt ledsna, men ännu fler glada.
Trots att frågan är lagd på is vill Kenneth Backgård ändå se en folkomröstning i frågan.
Tankarna på en storregion finns fortfarande kvar. Jag har inget förtroende för att det där håller fullt ut, man kohandlar väldigt mycket och det kan ta vilken vändning som helst, sa Backgård.
En folkomröstning kan bli av i juni och i nuläget känns utgången i en sådan ganska given. Förespråkarna för storregion lyckades aldrig nå folket i den här frågan. Det var en övermäktig pedagogisk uppgift.
Slut på folkligt vrede? Slut på krav på folkomröstningar? Nejdå. Vi hann med ytterligare ett spektakulärt utspel under 2016, då NSD:s före detta politiska chefredaktör Lotta Gröning slog på den allra största trumman.
Hon krävde helt enkelt att norrlänningarna borde få folkomrösta om att få lämna Sverige. En norrländsk variant på Brexit, alltså. Nexit, kanske vi kan kalla det. Eller kanske liknelsen med skottarnas krav på att få lämna Storbritannien är bättre.
Skälet till utspelet var Vattenfalls beslut att skära ner kraftigt i Jokkmokk, vilket ledde till en vrede som kom från djupet.
I så många år har Norrbotten försett Sverige med miljarder genom våra naturtillgångar, men känslan har varit att vi får alldeles för lite tillbaka. Nu fick vi liksom beviset på det.
Jag tror inte att Grönings utspel var helt igenom seriöst. Men debatten fick hon igång och det är utmärkt.
SVT gjorde för övrigt en egen omröstning på sin webb. Nästan 9 000 röstade. Resultatet: 86 procent ville att Norrland skulle lämna Sverige…
Vi får väl se vad som händer under 2017. Håller trenden i sig? Det finns garanterat mycket vi skulle kunna folkomrösta om nu när vi ändå har ångan uppe.
I övrigt då?
Ja, 2016 slutade minst sagt dramatiskt då Kaj Linna beviljades resning av Högsta domstolen. Linna dömdes 2004 till livstids fängelse för Kalamarksmordet. Jag vet att flera av mina kollegor som bevakade rättegångarna ända sedan dess tvivlat på Linnas skuld.
Efter 12,5 år i fängelse får nu Linna en ny hovrättsförhandling.
Årets besvikelse: Den extremt hypade TV-serien Midnattssol. Visst, det gick att se som hyfsad underhållning men var egentligen ett pekoral med vackra bilder.
Mest av allt var det en ohämmad stöld av Bron. Två udda personer ska utreda en serie spektakulära, iscensatta mord. Så overkligt att det nästan blir löjligt. Bron räddades dock av stort skådespeleri och sköna karaktärer. Något som Midnattssol tyvärr inte kunde bjuda på.