Bland fördelarna ligger absolut att alla tantsysslor jag förut hållit i hemlighet kan jag nu helt ogenerat vräka ut och vältra mig i. Jag skäms inte längre för att säkerhet går före skönhet då jag tar på mig mina broddar och fäster sjutton reflexgubbar på jackan innan jag ska ut och kvällspromenera. Jag döljer inte längre att min ursäkt för att skippa fest är att sitta hemma och virka.
Det är konstigt med ålder. Ingenting har förändrats, allting är likadant. Jag känner mig exakt som för tio år sedan, förutom att jag slipper alla existentiella kriser.
Hela min ungdom tänkte jag att jag fan inte skulle bli som dom andra. Inte bli vuxen. Jag var bättre än så, jag skulle minsann inte rätta mig i ledet och mitt liv skulle inte gå ut på att jobba, äta, sova, dö. Men nu sitter jag här med skiftjobb och försöker pressa in timmar där jag kan greppa tag i ungdomens sista strå. Friheten finns inte längre. Soporna måste ut, pengarna måste in för hyran ska betalas. Maten ska lagas och för att inte dö inom tio år måste kroppen underhållas.
Jag kanske inte lever som den genomsnittliga småstadstrettioåringen men jag har totalt kapitulerat inför att ungdomen är förbi.
Däremot är jag chockad över hur många gånger jag har behövt hamna i obekväma konversationer om barn det senaste året.
Jag har aldrig tidigare känt mig så konstant påmind om att jag inte har ungar.
Aldrig har så många människor jag knappt känner ogenerat frågat eller antagit att jag har barn. Som att det inte finns annat att kallprata om än huruvida jag har fört släktnamnet vidare eller inte. Först kommer fasen av medlidande då de antar att jag ständigt är på jakt men tyvärr inte hittat DEN RÄTTE. När de får höra att jag haft sambo i nästan sex år förvrids deras ansikte av chock och förtvivlan. Ilska. Frustration. HAR NI VARIT TILLSAMMANS I SEX ÅR UTAN ATT SKAFFA BARN? Kan ni inte få barn? Vad är problemet? Sen kommer avskyn när jag säger att jag haft annat för mig. Turnerat och spelat musik, utbildat mig eller bara inte haft någon lust.
Senaste halvåret har det eskalerat. Nu pratar vi inte om de som känner mig utan människor man tvingas samtala med under tvång och känner kniven mot strupen och elefanten i rummet: hon är barnlös. Till slut fann jag mig själv försvara mitt livsval innan jag ens hann få frågan och hela tiden parera andras förväntningar på ens egen ålder.
Tänk om jag valt att göra annat i livet än att fortplanta mig. Så skamligt. Att inte känna ett foster växa i magen, hur kan man välja bort det?
Så egoistiskt. Okvinnligt. Oförlåtligt.
Då blir jag lättad av att jag i alla fall har viljan att skaffa ungar en dag så jag slipper sitta i värdelösa konversationer och försvara varför jag väljer bort ”livets gåva” eller i värsta fall måste förklara mina fysiologiska tillkortakommanden om kroppen inte skulle funka.
Att vara trettio må innebära att jag hellre använder gångstavar än bryter lårbenet men det innebär inte att vem som helst kan ta sig rätten att ifrågasätta varför jag inte har några barn.
Punkt.