LÄS FLER KRÖNIKOR PÅ DUONOJE.SE
Jag pratar såklart om den norska succéserien ”SKAM”. Denna himmelska drog.
Det är konstigt ändå. Att så många blivit så totalt frälsta av en ungdomsskildring som förmodligen skiljer sig avsevärt från den uppväxt en själv hade. De fängslande karaktärerna vi följer verkar alla vara sprungna ur den övre medelklassen, de bor i egna lägenheter och William kör sportbil till skolan. De har fester med inhyrda dj:s och skrider genom skolgården i slowmotion iförda dyra designerkläder.
En sak som präglar serien är att de verkar leva ett nästintill historielöst liv. I andra serier sätts karaktärerna i ett sammanhang och måste förhålla sig till familj och bakgrund, men i Skam lever de totalt avskurna från sina föräldrar och syskon. De saknar sammanhang.
De är berikade med ett enormt kapital att kunna förverkliga sig själva och Skamkidsen blir nyliberalismens bäbisar.
Den uppslukande kärlekshistorien mellan William och Noora börjar med den klassiska våldtäktsretoriken ”du säger att du inte vill men jag vet att du vill”, och den enda tjocka karaktären porträtteras som alla andra tjockisar genom tiderna: person som skämtar och konstant har något ätbart i handen. Så. Tröttsamt. Jag måste ändå få det sagt.
Nu till det viktiga: JAG ÄLSKAR SKAM. Som en kollektiv psykos blir vi alla ett med gänget vi önskar vi var en del av. Illusionen av att följa rollfigurerna i realtid stärks av att de har fejkade konton på sociala medier och sällan ställer upp på intervjuer. Det publiceras sms-konversationer i takt med avsnitten och de blir våra vänner.
Karaktärerna må vara historielösa men de slåss likväl mot sexism, rasism och homofobi, en anledning till att serien fått enorm genomslagskraft. De är produkter av vår tid och försöker förhålla sig till den med hjälp av varandra.
Det sägs att antal anmälningar av sexuella övergrepp har ökat i Norge efter avsnittet där Noora blir utsatt och med hjälp av sitt geniala girlang anmäler detta. Att Noora uppmuntrat andra att våga.
Första och andra säsongen behandlar ätstörningar, sexualitet, hierarkier, ensamhet, tvåsamhet, grupptillhörighet och allt där emellan. Någonting för alla att älska.
I tredje säsongen får vi följa den stora kärleken mellan Isak och Even. Vi får se dialoger mellan unga män som jag aldrig sett det gestaltas förut. Vänskapen. Så många scener som är hjärtskärande fina.
Jag har sett allt flera gånger om. Det finns något för alla att älska. Även om de geniala karaktärerna är överklassungar med ett enormt kapital att gro sin narcissism så kommer du älska dem.