LOTTA NILSSON: Jämlikhet i ord och handling - och lögnen som förgör oss

Jag är övertygad om att mammor och pappor är likvärdigt lyckliga när barnen kommer.

Jag är övertygad om att vi är många kvinnor som gärna tar huvudansvaret inne, om vi slipper det ute:
Jag sköter gärna mesta städningen, matinköpen och tvätten men i gengäld ska bilen rulla (och gärna glänsa), snöskottning och gräsklippning flyta och veden kapas, huggas och staplas utan större medverkan från min sida.
Jag är slutligen övertygad om att vi är många kvinnor som kräver jämlikhet när det gäller barnen:
Vi är båda föräldralediga, vi turas om med vård av sjukt barn och vi är lika delaktiga i barnens liv.

Så vad är det som händer när barnen kommer?
Båda betagna, förälskelsen är större än livet självt.
Timmar blir till dagar, dagar till veckor, veckor till månader.
Snart är det Gäddfisketävling.
Han säger: "Jag tänkte vara med, är det okej?"
Jag tänker: "Jag har varit ensam hemma så länge, men det är klart att DU behöver göra något annat" men jag säger: "Visst, gör det".

Som mamma med bebis behöver jag ingenting annat; är hon vaken så tittar jag på henne och sover hon så tittar jag på henne.
Känner, luktar, myser, ammar och älskar.
Älskar bebis och storasyster, sköter familj, lagar mat, tar en kaka i flygande fläng och tackar livet för rikedomen.
Precis som pappan - men han gör annat också.
Jag är med älsklingarna, 10 kilo kvar av graviditetens 30, men det kommer sen.
Sen, jag kommer säkert att få mer tid så småningom.

Månaderna går, höstlöven faller.
Han säger: "Jag tänkte jaga älg första veckan i september, är det okej?"
Det innebär en vecka ensamma, jag och barnen.
Jag tänker: "Om barnen bara är friska kommer allt att gå bra, men hur kan DU lämna mig med allt ännu en gång" men jag säger: "Visst, gör det".
Sjukdom kommer förstås som ett brev på posten, och skulden ökar.
Skulden som bara jag, än så länge, känner till.

Bandysäsongen kommer och går, han är domare och det går bra, han är gladare än mig hela den här tiden.
Flera lögner senare brister allt och sanningen trycks i ansiktet på mannen, som naturligtvis är tagen på sängen.
Han: "Du sa att det var okej, hur skulle jag veta att du inte menade det?"
Jag: "Jag vill inte lämna huset, men jag vill inte att du gör det heller, vi behöver dig hela tiden."
Ologiskt?
Kanske.

Bebis är inte bebis längre och storasyster blir allt större, jag vill göra egna saker också.
Det har jag velat en tid när jag säger det högt.
Men vi vuxna unnar inte längre varandra egen tid.
Vi vet att när vi säger "visst, gör det" så betyder det ingenting.
Ett jakande svar betyder inte att det är okej att han sticker och spelar brännboll och dricker öl en kväll.
Det betyder inte heller att det är okej att jag går ut med jobbarkompisarna och kommer hem jättesent.
Båda behöver tanka andra intryck, men ingen unnas det.

Ingen tillåts att växa utanför hemmets väggar - inte förrän någon viftar med vit flagg och surdegen förpassar till soporna.
Några återfall senare, och vi är uppe ur det förgörande diket, förhoppningsvis för gott.
"Åk på gymmet du, ha så roligt" säger mannen och jag ler i dörren.
För oss betyder tillägget "ha så roligt" att vi har lämnat tiden "jag-unnar-dig-ingenting-för-du-unnar-mig-ingenting" bakom oss.
Barnen har det bra, de är inte lämnade på en stubbe i skogen, de är med sin pappa och får snart tillbaka en ännu gladare mamma.

"Varför den här långa historien?" undrar du kanske, "vad har det här med hälsa att göra?".
Jo,om jag fick säga en sak till en gravid kvinna eller en nybliven mamma:
En lycklig mamma är en bra mamma.
Om det för dig innebär att förkovra dig i finska språket, sjunga i kör, motionera eller köra gocart - gör det!
Min mamma visste det, tyvärr finns hon inte här längre.
Jag kan inom mig höra henne påminna mig om det - långt innan jag helt i onödan hade hamnat i Bitterhetens djupa dike.

Lotta Nilsson: Jämlikhet i ord och handling - och lögnen som förgör oss