Det är inget traumatiskt minne, det bara finns där – staplarna hade fina färger och jag fick gissa hur mycket de skulle skjuta i höjden av en banan, en fiskpinne, en potatis. Men så här ett par decennier senare slås jag av hur de där staplarna lade grunden för en livstid av kroppsångest.
Jag är kanske tolv år, och i duschen efter basketträningarna sätter jag upp regler: om magen någonsin sticker ut så här långt, om låren blir så här runda – då får jag inte finnas mer. Jag har alltid varit smal, men utifall att. I vuxen ålder vet jag naturligtvis att de där gränserna var absurda, men långt bak i huvudet svider det ändå att jag passerat dem.
I tonåren får jag höra att det är märkligt att jag inte har anorexi, eftersom duktiga flickor brukar drabbas av det. I college några år senare räknar mina kompisar mängden disk jag lämnat efter mig i köket och konstaterar att jag inte äter. Jag sparkar bakut när de konfronterar mig: innerst inne är de är inte oroliga – bara avundsjuka. Så här i efterhand inser jag att ätstörningen hade vässat sina klor i flera år, men det är först i college den på allvar griper tag. När väggarna sluter sig runtom klamrar jag mig fast vid en enda tanke: om allt i livet går åt skogen kan jag åtminstone vara smal.
Jag är inte kvar där nu, inte ens i närheten, men jag är långt ifrån framme. Har lång väg kvar i ett ätstört samhälle som tycks specialkonstruerat för att få så många kvinnor som möjligt att må så dåligt som möjligt. Överallt bantningsprogram, avklädda normkroppar och träningshets – det sistnämnda numera förklätt under slagord som “Stark är det nya smal” fastän det fortfarande handlar om hur kroppen ser ut i en spegelselfie från gymmet.
De kvinnokroppar som syns fastän de bryter mot normen måste göra det som ett ställningstagande: jag har bristningar men jag älskar mig själv ändå. Jag är tjock men jag älskar mig själv ändå. Jag har psoriasis, eksem eller självskadeärr men älskar mig själv ändå.
Självälskandet är såklart en överlevnadsstrategi, och en annan dag skulle jag nog vara förbannad på de system som gör dessa strategier nödvändiga. I dag är jag dock bara trött. Jag vill inte ta ställning för eller emot någon norm, utan existera utanför den. Vill inte glo på min putmage i en spegel och tänka: jag älskar dig, putmagen. Jag vill varken älska min kropp eller försonas – jag vill strunta i den.
För 226 år sedan skrev brittiska protofeministen Mary Wollstonecraft om skönhetshets och hur det begränsar kvinnans tankar. I manifestet “Till försvar för kvinnans rättigheter” skriver hon: “Då hon lärt sig sedan födseln att skönhet är en kvinnas spira formar sig sinnet efter kroppen, och där det genomströvar sin förgyllda bur söker det endast smycka sitt fängelse.”
Det är alltså 1792. Jacob Johan Anckarström har just skjutit Gustav III på den där ödesdigra maskeradbalen; USA består av 15 delstater; och Ludvig XVI grips och fängslas i revolutionens Frankrike. Det känns ganska länge sedan, och ändå sitter jag 2018 och brottas med samma fängelse som Wollstonecraft. Burens galler har kanske bytt skepnad till färgglada staplar i ett bantningsdiagram, men visst är det samma bur. Tänk ändå, om vi skulle få för oss att skicka ner den i historiens papperskorg en gång för alla.