Det är 17 dagar till jul.
Julhetsen fyller staden mer och mer.
Julkommersen tilltar.
Stressen sliter framförallt kvinnorna – fortfarande år 2009 är det så. Städning, bak, matlagning och julklappar ska hinnas med. När? När? När?
Jag styr iväg med bilen. Mot julmarknaden på Hägnan. Där är också kommers – fast på ett bra, genuint sätt och i en alldeles underbar gammal miljö. Min puls går ner. Mitt inre fylls av ro.
Jag börjar med kaffe, laxmacka och smörstjärna på Fägnan. Sedan går jag runt bland stånden och köper saffransbullar, biskvier och en mazarinkaka till julens kafferep. Så går jag in i först Storgården från 1800-talet och sedan Peri Hanscha-gården från 1920-talet och njuter av den fantastiska stämningen i de olika rummen som är möblerade och inredda precis som då för länge sedan. I salen i Storgården är julbordet dukat som förr.
I Peri Hanscha-gården inhandlar jag filkardar som kvinnorna från Gammelstads husmodersförening står och bakar. Av Röda Korset-kvinnorna köper jag lotter och vinner en stor tändsticksask med vackert julmotiv.
Jag går vidare till torpet från 1700-talets mitt i skogsbrynet. Där knastrar en brasa i öppna spisen. Ovanför matbordet med julmaten hänger en julfågel, en duva som symboliserar ”den helige ande”. Den välsignar julbordet och påminner om julens kristna budskap. I fönstren står kors av pärlstickor, Staffanskors, som skyddar mot oknytten, ”julsvennen”, som man trodde var i farten under julnatten.
Kloka gumman är på plats i torpet. I eldens och stearinljusens sken berättar hon om huskurer för olika krämpor. När ett sällskap yngre kvinnor kommer in talar hon om för dem hur de ska få reda på vilka som är deras tillkommande. Jag går ut samtidigt som de och det visar sig att det rör sig om utländska kvinnor som inte förstått kloka gummans tal. Men: De har fått en upplevelse av livet förr, det enklare, lugnare, andligare livet. Det gör så gott i nutidsmänniskans inre. I den snart sönderstressade människans inre.
Två dagar efter besöket på Hägnan när jag sitter i mitt julpyntade hem och känner stressen komma över mig igen ser jag på tv en gammal palestinsk kvinna utanför huset i Jerusalem där hon och hennes familj på 13 personer bott. Israeliska bosättare har tömt halva huset och intagit det. Den gamla kvinnan berättar förtvivlat att de måste lämna huset helt och hållet i februari och hon vet inte vart de ska ta vägen.
Från södra Brasilien visas bilder efter ett regnoväders härjningar. Hus har rasat ihop och jag får se hur räddningsmanskap drar fram ett av fyra syskon som dött i rasmassor.
Jag tänker: Vad håller vi i Sverige på med? Vi är förskonade från krig, konflikter som den i Mellanöstern och naturkatastrofer, och vi har en levnadsstandard som är bland de högsta i världen, men vi stressar oss sönder och samman. Och: Vi beräknas köpa julklappar för 61,3 miljarder kronor i år – mer än någonsin tidigare.
Jag vill hylla Kirunakvinnan som i NSD berättade att hon och hennes man ska fira jul i en koja i skogen och laga mat på vedspisen. Likaså Grön ungdoms språkrör i Luleå som föreslår att vi ska ge dikter i julklapp till varandra. Och Norrbottens bibliotekarier som vill att vi ska låna julklappar.