Ett helt bohag har dykt upp vid sopkärlen på min innergård. En okänd granne har slängt två sängramar, en fällsäng, en gulnad bäddmadrass, en sån där kantig svart skinnsoffa, en fåtölj. Kassar med sängkläder och täcken, hoprullade mattor. Det är en modig manöver; hyresvärden har tjatat i ett halvår om att avstjälpning är STRÄNGELIGEN FÖRBJUDEN, att regelbrytare debiteras. Kanske har grannen gjort det här i panik, kanske i skydd av mörkret, allt måste bort så fort som möjligt. Jag undrar om grannen precis som jag har svårt att förlita sig på andra människor, om hen inte heller vågade fråga om en sovplats i huvudstaden.
Kanske är det lillasystrig Kan Själv-attityd, förstärkt av att brorsan var sjuk under ett par viktiga barndomsår och jag därför renodlade förmågan Ska Minsann Inte Vara Till Besvär. Kanske är det den svenska individualismen. Hur det än kommer sig har jag svårt att be andra om hjälp, och det har en särskild tendens att ställa till det när jag behöver sova borta.
Det är väletablerat i min kompiskrets att låna varandras soffor eller extrasängar, men jag har alltid haft svårt att utnyttja gästfriheten. Jag vill inte tränga mig på. Min senaste lösning, när jag ännu en gång inser att det blivit för sent att fråga runt om sängplats för en natt i Stockholm, är att boka ett vandrarhem. Det är kanske inte absurt gjort, men en onödig utgift när det finns fyra-fem kompissoffor utspridda i huvudstaden. Jag bokar sent, det blir inte snorbilligt. Jag kollar inte recensionerna så noga. Eller alls.
En besläktad blunder, men med mindre katastrofala följder, inträffade efter min debutboks releasefest, även den i Stockholm. Jag hade sagt till vännerna att jag skulle sova på mina föräldrars hotellrum, och till mina föräldrar att jag skulle sova hos en kompis. När festen och efterfesten var slut vinkade jag hejdå till de sista vännerna utanför baren och skördade frukten av mina outgrundliga lögner: klockan var två på natten och jag hade ingenstans att sova. Jag övervägde att vandra runt på Centralen resten av natten, men ringde till slut en vän. En Norrbottensvän, en som dragits med mina olater tillräckligt länge för att jag skulle tordas ringa och förklara. En soffa bäddades.
Vandrarhemslösningen kan ju låta värdigare, men där vaknar jag med en oväntad sängkamrat. Jag behåller sansen, filmar den lilla krabaten för att kunna artbestämma senare, packar ihop mina saker och checkar ut. Men både första anblick och senare videogranskning pekar åt samma håll: det är en vägglus. Jag och min idiotiska Ska Inte Vara Till Besvär-hjärna har skaffat oss vägglöss och ödelagt vårt sociala liv för all överskådlig framtid.
Jag slänger sängkläderna i en papperskorg redan innan jag tar tåget hem, sedan fryser jag in alla kläder jag kan och värmebehandlar det som inte ryms. Idiot, idiot, idiot, är refrängen i huvudet. Jag läser om en man som slängt alla möbler och nästan alla kläder på grund av lössen, som utvecklat panikångest och sover på en filt på golvet. Idiot, idiot, idiot, hur svårt ska det vara att fråga en vän – en nära vän! – om en natt på en soffa.
Jag tittar på röran av möblemang och textilier nedanför vardagsrumsfönstret och tänker på väggluskrisen. Tillräckligt många månader har passerat för att jag ska våga skriva om krisen – jag fick inga fler bett – men den okända grannen är kanske mitt i. Jag hoppas att hen har folk runt sig, att hen vågar be om hjälp om hen behöver. Det är nästan osannolikt ibland hur mycket vänlighet som finns omkring en, bara du törs be om den.