Anna Hörnell: Jag ska inte vråla könsord men jag ska inte ge upp

Jag ska inte slunga något mot väggen. Inte välta bordet jag sitter vid och skriver den här texten fastän det är ordentligt rackligt och därför skulle vara lätt att välta. Jag ska inte krossa rutor, jag ska inte sätta eld.

Jag ska inte ställa in allt det jag hade planerat det närmsta året (de närmsta åren) för att i stället ligga kvar i sängen och smälta samman med bäddmadrassen, bli en hybrid av människa och minnesskum strösslad med chipssmulor och uppgivenhet. Jag ska inte klicka runt bland ”Så röstade dina grannar” och tro att den klena trösten gör någon vidare nytta. Jag ska inte drömma en utbrytarrepublik eftersom vi hänger ihop, allihop, hur många könsordsharanger jag än vill vråla åt somliga av er.

Jag ska inte gapa om röstfusk; det må vara ett nederlag och kanske till och med en katastrof men det är inte ett fusk. Jag ska inte sura över att mitt lag inte vann, eftersom jag inte ska gå med på att kalla politiska grupperingar för ”lag”, som att det var basket-EM och inte hela vår framtid. 

Och jag ska inte vara rädd. Jag ska inte vara rädd när stabschefen för Sveriges näst största parti säger sig vilja spela rugby mot min yrkesgrupp. Jag ska inte sluta läsa nyheterna i ett försök att slippa vara rädd. Jag ska inte söka skydd i de delar av min identitet som gör mig till en mindre omedelbar måltavla i ett försök att slippa vara rädd. Jag ska inte tystna för att slippa vara rädd. Och om jag ändå är rädd ska den rädslan bli mitt bränsle.

Och även om det är en katastrof ska jag inte katastroftänka. Jag ska inte lockas av sjunkhålet som är hopplösheten, inte låta mig sugas ner fastän det glänser så hypnotiskt just nu. Där nere är allting mörker och segt som melass och jag ska inte få för mig att det finns någon väg framåt genom det. 

Jag ska inte vänja mig vid ord som journalistrugby eller återvandringståg eller trollfabrik eller förminskande ungdomstjänst. De ska fortsätta träffa mig som en rak höger rätt i ansiktet. Jag ska inte sluta kalla saker vid deras rätta namn, oavsett hur språkbruket kränger och krumbuktar. Jag ska inte krossa rutor men däremot krossa det som krossas bör. Jag ska inte sluta förfäras.
Jag ska inte blicka tillbaka mot 2002, det första valet jag begrep vad ett val var. Som jag minns det fick vi förvisso höra i skolan att det fanns ett litet parti med nazistiska rötter, men att det mest var en rest av något hemskt som hänt i historien, att det inte var något att bry sig om. 

Jag gick med mamma och pappa till Boskataskolans matsal och såg dem plocka sina valsedlar och kryssa sina personkryss och hemma gnolade pappa en hemsnickrad visa om sin favoritkandidat som fick ackompanjera vardagsslamret och jag vaknade inte måndagen därpå med Klumparnas Klump i halsen.

Jag ska inte drömma om att återvända dit eller till någon annan muntrare tid, varken för att leva i den dumglada naiviteten eller för att utfärda någon avgörande varning. Jag ska inte glömma att det är lönlöst att blicka bakåt. Att romantisera en svunnen tid när Allt Var Bättre, det är det andra politiska krafter som bygger sin ideologi på. I stället ska jag tvinga mig själv att rikta blicken framåt. Rätt in i björnarselmörkret. Jag ska inte ge upp.
Jag ska inte ge upp.
Jag ska inte ge upp.