Själv kommer jag att jobba. Hela helgen. Jag kommer att vara alldeles själv både på jobbet och hemmavid. Men det känns helt okej. Jag har aldrig varit särskilt mycket för haussandet av storhelger och förväntningar. Däremot gillar jag röda lediga dagar och älskar vissa traditioner till en viss gräns. Julpynt, julklappar och påskägg har varit självklart oavsett om jag har haft barn, bott själv eller varit sambo.
Många storhelger är så tätt förknippade med att man ska ha en tillhörighet att ensamheten och utanförskapet blir så mycket påtagligare för den som inte har någon att fira med. Att det inte känns jobbigt för mig att vara själv en midsommar kanske är just för att ensamheten är tillfällig.
Att vara i centrum börjar redan i förskolan. Det är lussetåg och utsparkar en del avdelningar som har avslutningar i någon form för barn som går till förskoleklass. Och sedan blir det skolavslutningar dit föräldrar vrider och vänder på sig för att kunna gå på.
Några har både föräldrar och far- och morföräldrar på plats. Och de som är ensamma av olika anledningar. En ensamstående förälder som inte får ledigt, två arbetande föräldrar där ingen kan komma ifrån jobbet en timma eller två. Några barn inleder sommarlovet med att ta hand om de egna föräldrarna för att de ligger däckade efter en vardagsfylla hemma medan andra går tillbaka från skolavslutningen till skolan och sommarfritids.
Jag har tänkt på det här med ensamhet och ofta. Måste föräldrar vara med på precis varje aktivitet, match eller träning för den delen? Hur ska man kunna tackla ensamhet om man aldrig får öva på att inte alltid vara i centrum för någon? Att bara dela en vinst, förlust eller händelse med någon som är delaktig utan att betraktas?
Det är en hel del tid jag har spenderat med mig själv. För drygt tio år sedan luffade jag ensam i Thailand i två månader inann jag den tredje månaden fick sällskap av två kompisar jag pluggat med några år tidigare. Jag har flyttat runt och bott i sex städer från Malmö till Kiruna i vuxen ålder. På en del ställen lärde jag knappt känna någon och i andra fick jag bestående vänskaper.
Det har varit riktigt tråkigt ibland och skönt stundtals. Framförallt vet jag när jag föredrar mitt eget sällskap istället för att känna mig ensam trots att jag befunnit mig på någon fest där jag egentligen inte har känt någon. Det har varit många dagar, kvällar och helger där jag känt mig så ensam att jag behövt gå ut från lägenheten för att jag har känt mig instängd av mitt eget sällskap.
Något positivt som däremot har kommit från kvalitetstiden med mig själv är att jag inte har någon prestige alls i att visa upp vad jag gör, med vem eller hur många. Ibland postar jag inlägg men låter oftast bli. Jag har ett "hemligt" instagramkonto med en handfull följare där jag postar bilder på exempelvis barnen eller händelser som ett hundratal personer inte behöver se, eller är intresserade av för den delen.
Jag kan utan problem både äta på restaurang och gå på bio ensam utan att känna mig konstig eller iakttagen. Jag trivs inte alltid i min ensamhet men har inga större problem med den heller.
Under helgen ska jag jobba, träna, se på serier och äta en hel låda jordgubbar utan att behöva dela med mig om allt går som planerat.
Ha en fin helg! Med eller utan sällskap.