Jag minns när jag skulle sluta snusa. Fylld av förtröstan tog jag min sista dosa Ettan lös i vänster byxficka. Jag satte mig ensam i bilen och åkte till stugan, långt baki guds arsel, där jag ställde mig och klöv ved. Efter en dag var snuset slut men jag klöv vidare. Och svor. Efter fyra dagar var veden slut så jag tog ner några björkar till. Och svor. Efter 14 dagar var jag inte längre sugen på snus, men svor gjorde jag ändå av hävd och ohejdad vana. Jag packade in mina prylar i bilen och åkte hem, botad från begärets demoner.
Det var väl inget?
Åter på arbetet på NSD försökte kollegerna – jag tittar på dig, Peter Lindvall – fresta mig med nyöppnade dosor direkt från kylskåpet, de fladdrade med locken så att doften smög på fjärilslätta vingar över bordet där vi just avslutat lunchpizzorna från Palma. De knackade, hummade, smackade och njöt när de lutade sig tillbaka och log nöjt med nyligen inlagda mullbänkar under spännande överläppar. Men jag kände inget sug. Något återfall var aldrig aktuellt. Jag var ju botad.
Så, på en fest, snodde jag en cigg av Nisse. Dagen efter snodde jag en cigg till av honom på jobbet. Tre dagar senare ytterligare en. Så småningom köpte jag ett paket på macken så jag kunde ge igen och efter det låg ju paketet där i skrivbordslådan så det var väl lika att röka upp det? Äh, jag köpte ett till så att jag kunde ta en jobbcigg lite nu och då när andan föll på.
Klipp till någon månad framåt då jag rökte ett paket om dagen.
Där och då insåg jag att jag sannolikt inte var botad från mitt beroende.
Jag var precis lika svag som tidigare, det enda som hänt var att jag blivit ännu sämre. Jag sprang till macken bredvid jobbet, köpte min första dosa i mitt nya liv och sedan dess har jag aldrig sett mig om. Jag ska aldrig mer sluta snusa – och jag önskar att fler kunde omfamna sin uselhet på samma sätt.
Jag tror att det skulle göra oss lyckligare som befolkning.
Titta bara på vår nya regering. Ulf Kristersson, Ebba Busch, Elisabeth Svantesson, Johan Pehrsson och allt vad de heter kunde ljuga obehindrat i både annonser och intervjuer utan att bli ifrågasatta. De kunde vräka på med sänkta skatter, lova elstöd till hött och mött, skapa teoretiska jobb och stoppa brott i fantasin. De kunde måla upp sin låtsasvärld på ungefär samma sätt som jag gjorde medan jag snusade. Det är ju inte svårt att sluta – eller att regera.
Verkligheten är bister, kall och oförsonlig. Här missar man de utlovade elbidragen med fyra månader och folk blir galna. Dessutom har norrlänningarna mage att bli elaka för att de inte får något. Här slarvar man bort miljarders miljarder för befolkningen för att man inte riktigt förstår hur EU-förordningar fungerar. Här måste man höja skatter istället för att sänka dem – och här gnäller medborgarna över att de lagar man lovat att slopa faktiskt införs.
Nu har min kära sambo slutat snusa. Precis som när hon ska skriva krönikor, laga mat eller göra annat som på något sätt tangerar mitt kompetensspektrum gör hon det bättre än jag. Lite lågmält, sådär, utan några större åthävor sa hon bara en dag att ”nä, nu skiter jag i det här” och gav mig sin dosa. I vår frys ligger fortfarande tre fjärdedels stock portionssnus men hon bryr sig inte i det. Hon har ju slutat. I den här analogin är hon väl i någon mån sossarna och det är henne väl unt.
Jag har insett mina begränsningar. Jag tänker inte sluta, det är bara dåligt för mig.
Jag, och Sverige, mår betydligt bättre när jag är i opposition.