Jag slukades av indianerna men glömde samerna

Jag bor mitt i sameland. Varför längtande då mitt tonåriga jag efter en ursprungsbefolkning långt bort på andra sidan Atlanten? 

Kåta eller tipi? Kulturer förenas på många sätt men dagens krönikör funderar kring hur hon hamnade på indianspåret istället för att vandra längs de, geografiskt sett, betydligt närmare, samiska stråken.

Kåta eller tipi? Kulturer förenas på många sätt men dagens krönikör funderar kring hur hon hamnade på indianspåret istället för att vandra längs de, geografiskt sett, betydligt närmare, samiska stråken.

Foto: Heiko Junge

Krönika2021-02-06 09:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det började nog redan i Kaustinen 1980. Där fanns på den tiden en stor folkmusikfestival som min far och hans grupp Pitelåtar bjöds in till. Jag älskade dra i väg i vår karavan som bestod av fem familjer av lite lätt hippieslag. Inga droger, bara musik och skoj. Nej, de var helyllepedagoger och fabriksarbetare som bestämt sig för att spela norrbottniska låtar tillsammans och på köpet fick jag och de andra barnen i spelgänget underbara barndomsminnen. Ett av dem hämtar vi från Kaustinen.

Det var där, i gräset på finländsk mark, som jag mötte mitt livs första indian. Han satt och log. Jag såg i och för sig inte hans leende först, utan uteslutande hans stortå. Jag och min bror kan prata om den än i dag. ”Fatta stor den var”. Efter en stund mötte jag mannens blick. Hans kloka, lugna, bruna och mina försiktiga, ljusblå sjuåriga. Han hade sett mig dansa till musiken som spelades i närheten och räckte fram en peng. Jag fattade ingenting och tittade på mamma som förklarade att han ville ge mig den som tack för dansen. Jag sa tack och log och neg. 

Sedan gick jag med den där pengen i kjolfickan hela festivalen. Stolt. Jag såg honom då och då i vimlet. Han och hans vänner var inbjudna av samma orsak som min fars gäng; att bjuda på musiken från just deras hemtrakter.

Det gick sedan ett par år. Jag såg ”Dansar med vargar”, sydde kläder med fransar och mönster, och är under gymnasiet på ett föredrag med Monika Zak, författare och gift med en cunaindian. Cunaindianerna i Panama lyckades undgå Columbus slakt genom att dra ut på öarna långt utanför Panamas kust dit fienden aldrig sökte sig.  I årskurs tre var det dags välja specialarbete. Indianer, så klart! Jag hade en hel del kontakt med Zak under den tiden och vid gymnasiets slut kom hennes idé: Kom med till Panama, jag åker dit i höst igen! 

Gulp! Där stod jag mitt framför en dröm. Men inte vågade jag, Jag drog till ett alternativsamhälle utanför Stockholm istället och levde bland konstnärliga bohemer istället. 

Jag har ofta funderat på varför jag fängslades så start av indianernas liv när vi har våra egna indianer här hemma? Varför fördjupade jag mig inte i samernas historia och kultur? Min teori är att jag efter det där mötet med Kaustinenindianen sögs in i mystiken kring deras kontakt med musik, natur och djur. Det fanns dessutom en herrans massa litteratur och film som visade indianernas liv. Många ingångar.

Vilka ingångar har vi till samerna? När filmen Sameblod kom för några år sedan var det lätt att se att det gjorts för lite spelfilm om deras liv. Den väckte debatt om öppnade upp medvetanden om vad som skett och ännu sker.

Jag kan helt klart känna skam. Skam för att jag vet för lite, för att jag som svensk står långt ifrån vår egna ursprungsbefolkning. Vad göra? Lära sig mer. Vi lever i ett informationssamhälle så det är inga problem. Och i år är Jokkmokks marknad digital så det finns mängder av upplevelser och kunskap att hämta där för alla som använder skärmar.

Och i dag är det samernas nationaldag. Dags att fira den för första gången. Hur? Jag ska spela min nioåriga dotters idol Maxida Märak och även introducera henne för såväl Sofa Jannok och Mari Boine Persens Gula Gula, en platta som gått varm i mitt liv. Dessutom ska vi rita samernas flagg tänkte jag, finns det någon vackrare? Tror inte det.