Jag satt länge och reflekterade över telefonsamtalet
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hans skoltid hade kantats av svårigheter men också bra stöd och i början av sin gymnasietid fick han mycket bra betyg i kärnämnena svenska, matematik och engelska. Senare under gymnasietiden började han missbruka droger och blev som mormodern uttrycker det "portad" från skolan. Hon berättar i sammanhanget att han också medicinerats med narkotikaklassat preparat.
Socialen trädde in och hjälpte killen och med hjälp av Arbetsförmedlingen fick han en plats på allmän linje på en folkhögskola. Han fick också en lägenhet men efter att upprepade gånger ha stört grannarna med bland annat hög musik vräktes han. I det läget vägrade socialen hjälpa till med ny bostad. Pengar till mat fick han.
När kvinnan ringde bodde dottersonen hos en kompis men båda riskerade att åka ut ur lägenheten efter att ha stört grannar. Mormodern ifrågasatte socialens beslut att inte hjälpa barnbarnet till en ny bostad. "Varför gäller inte lss, lagen om särskilt stöd, människor med adhd?" frågade hon sig.
Kvinnan såg framför sig hur barnbarnet skulle bli uteliggare och fastna ordentligt i drogträsket. "Min dotter har alltid sagt att hennes son inte kommer att bli gammal", sa hon.
Kvinnan som ringde ville vara helt anonym. Hon ville bara berätta om sitt barnbarn och tala om hur bra det är att NSD uppmärksammar adhd-barnens och andra funktionshindrades situation, att vi försöker hjälpa dem. Hon vill att vi ska fortsätta med det.
Jag satt länge och reflekterade över telefonsamtalet och över hur svårt många människor har det.
Margareta Persson i dagens Mitt i livet-reportage har det mycket svårt. Men hon vägrar ge upp. "Här ska inte sittas ner och väntas på någon död", säger hon. Hon hoppas att forskningen ska rädda henne och är vid alldeles otroligt gott mod.
Det är underbart. Jag hoppas att forskarna på lungcancerns område ska göra ett genombrott nu och verkligen rädda hennes liv. Hon borde ha många, många, många år kvar att leva.