Den här hösten har världen följt en ung kvinna som anmälts saknad efter en bilsemester i USA. Så småningom visade hon sig ha blivit mördad och pojkvännen som misstänks ha bragt henne om livet har nyligen hittats död även han. Den livesända gräsklippningen skedde efter att kvinnan konstaterats mördad, men medan pojkvännen – sonen till mannen som klipper gräset medan Twitterjournalister filmar – fortfarande var saknad.
Min true crime-bana började nog ungefär samtidigt som alla andras – med podcasten ”Serial” 2014 och dokumentärserien ”Making a murderer” 2015 – och fascinationen har hängt sig kvar. Jag har konsumerat alltifrån eleganta produktioner av etablerade mediehus till ensamma lallare med knastriga mikrofoner. Däremot har jag aldrig gått så långt som tjejerna jag sveper förbi på dejtingappar som har “SSDGM” i sin profil. Koden står för “Stay sexy and don’t get murdered”, mottot för den amerikanska podcasten ”My favorite murder”, och är ett sätt att identifiera sig som en mordfantast.
Genom åren har jag hunnit testa en rad ursäkter till att ägna så mycket tid åt ond bråd död. Jag har kallat det en yrkesskada, en produkt av min journalistiska nyfikenhet och vana att hantera tung information. Det är fullt naturligt att jag vadar igenom alla rasistiska och misogyna inlägg på forumet Flashback i jakt på förundersökningsprotokoll – jag har ju nyhetsnäsa. Och med mina kunskaper i pressetik skulle jag ju aldrig använda informationen på fel sätt. En följdfråga skulle kunna lyda: varför ska jag då över huvud taget ta del av den?
Jag har också, som många av SSDGM-tjejerna, funderat över det som ett sätt att hantera rädslan för att som kvinna utsättas för sexualiserat våld. Ibland ramas det också in som ett sätt att skydda sig – att lära sig varningsflaggor och tricks för att kunna lyda SSDGM:s avslutande uppmaning: bli inte mördad.
Det finns förstås luckor även i den logiken. Dels är ju lösningen på sexualiserat våld knappast att vi kvinnor ska lära oss olika tricks. Dels riskerar fokuset på true crime-genrens favoriter att hamna i vägen för de som löper störst risk att utsättas för brott och de strukturer som samverkar för att de ska hamna där. Rädslan för att utsättas för könsbaserat våld må vara något alla kvinnor har gemensamt, men jag har svårt att se att det skulle ge oss rätten att konsumera andras trauman på det lättvindiga sätt som true crime-genren ofta möjliggör.
Så kommer alltså gräsklippningen, den livesända. På en mättad true crime-marknad där de flesta spektakulära mord redan avhandlats kommer bilsemestertjejens försvinnande lägligt. Hon är ung och söt och som aspirerande videobloggare har hon lämnat gott om digitala spår efter sig som internetdetektiver kan diskutera. Vi måste hitta henne! Och när hon hittats, men pojkvännen försvunnit: vi måste hitta honom! Så kommer det sig att jag sitter en dag i oktober och ser på när Twitterdetektiver gastar frågor till pojkvännens gräsklippande pappa. Och känner att nu får det vara nog. Jag pallar inte bidra till att ännu en illa påläst tokstolle köper en podcastmikrofon och försöker lösa kvinnomord.
Ge mig en helt vanlig svensk krimartikel, så sparsam med detaljer att jag inte ens kan googla mig till fler. Inga namn, ingen ålder på någon inblandad, geografin lika vag som i väderleksrapporten: En person misshandlad i norra Norrlands fjälltrakter. Och vid kusten regn.