Jag har varvat ner bra inför sänggåendet. Känner mig lugn och fin. Så hör jag en bekant röst från teven. Gudrun Schyman! Det måste jag se.
Där i Agenda-studion står FI:s talesperson Schyman och en annan kvinna som jag inte känner igen. De debatterar jämställdhet, ett ämne som intresserat mig alltsedan jag började tänka på allvar.
Programledaren konstaterar att jämställdheten inte gått framåt alls under de senaste åren. Kvinnorna tjänar fortfarande långt mindre än männen. Kvinnorna tar fortfarande huvudansvaret för hem och barn. Kvinnorna utför oavlönat arbete i en utsträckning som motsvarar sju veckor (!) mer per år än männen. Bara 13 procent av föräldrarna delar lika på föräldraförsäkringen.
Gudrun Schyman vill ge statliga medlingsinstitutet som har till uppgift att verka för en väl fungerande lönebildning ett övergripande ansvar att arbeta för jämställda löner. Hon hänvisar till att kvinnors lägre löner sätter sig i alla socialförsäkringssytem – a-kassan, föräldraförsäkringen, sjukförsäkringen och i slutändan pensionen. Hon lyfter fram de hundratusentals kvinnor som bara har garantipension eller "fattigpension" som det kallas – som ligger under EU:s fattigdomsstreck!
Den andra kvinnan där i Agenda-studion vill inte koppla in medlingsinstitutet. Nej, hon förklarar att hon minsann är liberal och vill låta marknadskrafterna arbeta för ett mer jämställt samhälle!
Samtidigt som hon säger det där kommer det fram en namnskylt som upplyser mig om att det är Sveriges jämställdhetsminister Maria Arnholm, FP, som talar.
Mitt nedvarvade jag har plötsligt flugit all världens väg! Jag och Gudrun Schyman går i taket samtidigt.
Där står en kvinna som visar sig vara den som har huvudansvaret för jämställdheten i vårt land och säger på allvar att hon "vill låta marknadskrafterna arbeta".
Gudrun Schyman ser ut att kippa frenetiskt efter luft och väser fram att hon vägrar vänta i några hundra år till på att kvinnor ska få löner som det går att leva på.
Programledaren konstaterar att vi kommer att uppnå jämställda löner år 2138 om utvecklingen mot det fortsätter i dagens takt.
Gudrun Schyman kippar efter luft igen och väser vänd mot Maria Arnholm: "Förstår du? Då är vi döda allihop!".
Själv ligger jag och vrider och vänder på mig hela natten. Ingenstans hittar jag sömnen.
Hundratusentals svenska kvinnor har pensioner som placerar dem under EU:s fattigdomsstreck! Antalet fylls på hela tiden!
Män ses fortfarande som huvudförsörjare och de som behöver de ordentliga lönerna. Kvinnorna ses som de som "drygar ut hushållskassan".
Detta samtidigt som vi har en jämställdhetsminister som är så osynlig att man inte känner igen henne när hon visas i teverutan!
O du milde moder! Nu måste vi göra något! Vi måste höja våra röster för att höras.
Skådespelaren Sara Arnia och hennes enkvinnasföreställning "O, du milde moder" kan bli en härlig avstamp för oss som bebor denna nordliga landsända och kommer att beredas möjlighet att möta henne. Föreställningen innehåller delar av fem olika kvinnopjäser. Den har premiär 1 mars på Norrbottensteatern. Sedan ska den ut på turné i länet till och med 12 april.
Bland andra följande kvinnoöden väntar oss:
En stressad arbetarkvinna.
En kvinna som har gått i väggen.
Känner vi igen fenomenen?
Alltför väl! Ja!
Kan vi fortsätta att ha det så? Nej! Det kan vi inte!