Det var nog 15–20 år sedan det plingade till i mejlkorgen. Vad jag skrivit som gjorde den anonyma personen så upprörd kommer jag inte ihåg men det var antagligen en sportartikel, en bagatell, som rört upp så mycket känslor att hen satte sig framför tangentbordet och levererade åsikter om mitt arbete.
Det var något var nytt för mig då. Språkbruket och ilskan. Att en person tog sig rätten att uttrycka sig på ett sådant sätt överraskade.
I dag är hat och hot vardag för många journalister. Ingen kommer undan helt. Inte NSD:s lokalredaktör eller reportern på ett rikstäckande media. För tre år sedan gjorde Journalistförbundet tillsammans med Göteborgs universitet en undersökning som visade att tre av tio journalister hotats när de utfört sitt arbete. Jag har svårt att se att den siffran blivit lägre i dag.
Gränser flyttas. Gränser suddas ut. Gränser försvinner. På sociala medier, bland åsiktsbubblorna, är tonen arg och utan försoning. Journalister är alldeles för ofta måltavlor.
Inte ens riksdagspolitiker tvekar inför att svartmåla eller misstänkliggöra medier, utan att en enda sekund reflektera över vad det kan leda till i förlängningen. Nämligen censur. Och då menar jag inte av den typ som finns i Kina och Ryssland där statsapparaten styr människors tankar med propaganda.
Nej, det handlar om självcensur, då en journalist väljer bort ämnen av rädsla och oro och inte vågar genomföra en krävande granskning som skulle komma samhällsmedborgarna till nytta. Den utvecklingen är otäck och farlig men vi ser den i dag. Rädda journalister är aldrig bra journalister.
Därför är det viktigt att vi aldrig slutar prata om yttrandefrihet och en fri press. De är hörnstenar i vårt öppna samhälle.
Förra året fängslades nästan 500 journalister över hela världen. 46 dödades. I Sveriges är vi förstås inte där – inte ens i närheten. Men alla måste vara medvetna om vad som skulle kunna hända. Förändringar sker i små, små steg. Knappt märkbara. En liten droppe som urholkar stenen och innan vi hinner reagera har en stor förflyttning gjorts. Då kan det vara för sent.
Fria medier är i dag inte självklara. Färre än 20 procent av jordens befolkning har möjlighet att uttrycka sig fritt. Demokrati är något som erövras varje dag och där är en fri och oberoende press en garant.
Det låter högtravande men måste sägas om och om igen. Varje dag. Men inte minst på Pressfrihetens dag.