Vi har dragit igång en queerbar. Den är högst sporadisk, äger bara rum någon gång i månaden och säljer bara folköl, men den finns. Det står GAY BAR på en skylt utanför vad som annars är ett litet galleri, och under några timmar en söndag är vi i majoritet.
Stolarna tar slut, vi får bära in nya hela tiden tills även extrastolarna är slut. När sorlet i lokalen blir öronbedövande går det att smita in bortom baren, till ett rum med mjuk vit matta och lugna projektioner på väggarna – om det inte redan, som det allt som oftast gör, sitter ett par stycken därinne och flirtar. För egen del vågar jag så klart knappt se åt hon jag tycker är så fe-ruk-tans-värt snygg, står mest bakom baren och plockar med disk och är behjälplig även när ingen disk finns att plocka med och ingen ber om hjälp. Vid stängningsdags rullar vi undan alla spår efter oss, slänger skräp och promenerar hem med en bröstkorg som kunde rymma hela världen.
Tidigt på kvällen kommer en man dit som ingen av oss känner. Han hälsar, ställer sin ryggsäck bland alla jackor och väskor – och går. Det är inget konstigt med att komma hit ensam – själva syftet med vårt lilla sammanhang är att det ska stå öppet för den som behöver det. Den som inte känner någon, den som känner alla, den som fram till i går bedyrade sin heterosexualitet och den som levt queert sen Sundsvall brann. Du ska inte avkrävas några bevis; om du kommer gör vi det tysta antagandet att du hör hemma här.
Men jag tittar åt den där kvarlämnade ryggsäcken då och då. Tänk om det är … men det är bara en flyktig tanke, enkel att vifta undan, och efter en kvart återvänder nämnda ägare. Sätter sig vid ett bord, deltar inte så mycket i samtalen utan antecknar medan andra pratar. Igen den där nojpelletanken – tänk om han är här för att hålla koll. Jag viftar undan, han går ganska tidigt och det är inget mer med det.
Och ofrivilligt dyker han upp i huvudet, mannen med ryggsäcken, när jag läser om massmordet på Club Q i Colorado. En påminnelse om att det finns något bakom nojpelletanken. Sverige är inte USA – till exempel ligger inte kalasjnikovs och dräller i vartenda hem – men sedan en tid tillbaka pågår en idiotisk diskussion även här, främst riktade mot dragqueens och transpersoner, med rejält unkna undertoner. Att könsöverskridande underhållare läser sagor för barn är så provocerande att bibliotek får ta in väktare, ställa in och ta emot mordhot. Svenska Författarförbundet har fått skicka ut ett pressmeddelande som bisarrt nog erbjuder stöd till ”de som utsatts för hat och hot i samband med sagostunder”.
Strax innan Club Q har jag träffat en bekant som sagt att dragqueens lever en ”helt genomsexualiserad livsstil” och bör hållas borta från barn. Jag har inte spottat ur mig att den som direkt ser sex i en klänning och en peruk kanske har något att jobba med hos sig själv. Jag har inte tagit upp den straighta bekanta som precis klämt ner sin bebis i en sparkdräkt med texten ”Jag är bevis på att min pappa inte skjuter lösa skott”, inte sagt: är inte det mer sexfixerat än en man med mascara? Och jag säger inget om de våldsamma följder som den bekantas slappa argumentation riskerar att få/redan har fått. Inget om mannen med ryggsäcken, om hur det är att sitta mitt i en varm, queer gemenskap en söndag och ändå inte kunna skaka av sig tanken: Är någon ute efter oss?