Tyvärr, för mitt filmhats skull, finns det i alla delar av vårt samhälle minst En Kille Med Projektor Hemma, och det finns inget som provocerar en projektorkille lika mycket som en tjej som inte gillar film.
I februari rasade en tröttsamt heterosexuell kulturdebatt om svenska mäns oförmåga att ta initiativ, igångsatt av DN:s Nora Adin Fares. Till henne och övriga debattörer vill jag då säga: testa tala om för närmsta projektorkille att du inte bryr dig så värst om film, så ska du få se på initiativ.
Mitt kompisgängs främsta projektorkille bjuder mig nämligen sedan en tid tillbaka på filmkväll efter filmkväll, och här uppstår ett dilemma. Jag vill slippa omvärdera mitt ointresse, men jag vill inte heller vara en mes. Bara en barnunge, eller en smartphoneförstörd klickfixerad vuxenhjärna, klarar inte av att sitta still och ha lite tråkigt i två timmar. Jag Är Ingen Mes-sidan är samma sida som får mig att läsa ut dåliga böcker, eller som en gång i tiden fick mig att sur-hålla plankan längre än de andra på basketträningarna. Det är den sidan som vinner, och jag infinner mig därför när det vankas film. Ibland lyckas jag kuppa in en storfilm: ”Den store Gatsby” med Leonardo DiCaprio, eller förra årets maximalistiska syratripp ”Everything everywhere all at once”. Men oftast får jag se mig besegrad av Projektorligan och deras långsamma konstfilmer som sällan är mindre än 40 år gamla.
Det spelar ingen roll hur obskyr rulle de väljer – jag sitter kvar. Jag är nämligen, och jag vet inte om jag gjort det här tillräckligt tydligt än: INGEN MES. Ett plågsamt närgånget psykologiskt porträtt av en psykiskt sjuk hemmafru i ”A woman under the influence”? Sign me up! Hundraåttiosex minuter neorealistiskt lombardiskt 1800-talsjordbruk i ”Träskoträdet” från 1978? Jajebumling! Knappt tio timmar japansk krigstrilogi från sent 50-tal och tidigt 60-tal i form av Masaki Kobayashis ”The human condition”, där huvudpersonen får det jävligare och jävligare tills han till slut kolar vippen i Manchuriets vinterfrusna ödemark? En baggis.
Även när jag fått höra att vi ska titta på romantisk komedi och det som sätts igång är den thailändske regissören Apichatpong Weerasethakuls sega, surrealistiska och djupt allvarsamma konstfilm ”Tropical Malady” sitter jag kvar i soffan. Slumrar inte ens till under filmens andra halva som nästan helt saknar dialog. Jag! Är! Ingen! Mes!
Om jag ska vara alldeles ärlig med mig själv och med er har jag det ofta ganska bra. Jag får en kopp te serverad, en skål med pistagenötter framställd. Det är lättare att dela en filmupplevelse med andra än en läsupplevelse, som är det medium jag annars brukar lyfta fram som överlägset. Ibland händer det till och med att filmerna – alla de där urtråkiga evighetsrullarna producerade innan klickonomin och streamingtjänsterna bestämde vad som var värt att satsa på – ger mig en glimt av en sanning jag inte fått syn på förut.
Jag känner inför film som jag känner inför att gå ut och springa: jag hatar tanken på att göra det och kommer mig sällan för. Men i efterhand är jag oftast ganska glad över att det har hänt. Skulle någon säga det inför Projektorkillen skulle jag dock förneka allt. Jag hatar nämligen film.