Jag tog på mig stövlarna och stegade ut över den ännu gröna gräsmattan, satte mig i bilen och körde raka spåret till affären i grannbyn. Raskt greppade jag ett par flaskor julmust och öppnade en av dem redan på parkeringen. Jag satte mig i bilen, drack i vredesmod, under tystnad, hårt och brutalt.
Det var den torsdag 7 oktober, klockan var 17.08 och julen var fortfarande mer än två månader bort.
Det var rasisternas fel.
Ni vet hur det brukar låta härifrån. Gnällgnällgnäll, ur led är tiden, det där är plättar och det här är en pannkaka, det ska inte vara grädde i carbonaran och så DÄR kan du inte göra paltn, ja se dagens ungdom de kan då inte lära sig att vänta på nånting det är internets fel och kanske MTV…
Jag har, precis som de flesta människor, mina övertygelser och principer. I vissa fall kanske de skiljer sig från gemene mans, i vissa fall inte, och det här med julen har varit en av mina viktigaste käpphästar. Här är varken hängslen eller livrem, det är fritt blås, fullt ställ och hedonism, Sillsallad, glögg, korvar och klenäter om vartannat – men jag väntar åtminstone till första advent. Kanske sitter olustkänslan i från att jag i tioårsåldern såg Ola Westmans tjuvinspelade VHS med Kalle Ankas jul mitt i sommaren, kanske är det något annat som ligger bakom, men för mig har det alltid varit viktigt att skjuta upp njutningen in i det längsta eftersom den blir så mycket ljuvare då. Ska vi äta skinka och dricka mumma från och med augusti så finns det inget speciellt kvar med julen – och julen ska vara speciell.
Vad har vi den annars till?
Ändock: någonstans får det vara nog.
”Det sorgligaste som finns är att se någon som gett upp” skrev min kompis, hamburgerchefen, när jag kommenterade en tredje polares uppenbart provokativa novemberpyntade julgran med ett lakoniskt ”om det där gör dig lycklig så kör”. I sak har väl hamburgerchefen rätt – men sanningen är att jag inte har gett upp.
Jag har kommit till insikt. Det finns en gräns.
För mig går den någonstans vid Jeff Ahl, den medelmåttigt men konsekvent irriterande ”politikern” från Boden som lämnade SD och hoppade på något slags låtsasparti.
I en ganska förvirrad kontext som bland annat innehöll Fredrik Reinfeldts son, nån av de där låtsastidningarna på nätet och Edward Blom startade en diskussion bland diverse rasistiska twitterkonton kring vad som är traditioner, hur de upprätthålls och varför. Den fortsatte till musten, Jeff gjorde sin åsikt hörd och där kände jag att näe, nu får det vara bra. Så hädanefter är fältet fritt. Gör vad ni vill, när ni vill så länge ni mår bra och det inte drabbar någon annan.
Jag älskar must. Det är gudarnas nektar, den godaste och mest mångsidiga dryck som står att finna på den här sidan av Valhalls portar. För mig blir den ännu godare av att längta – men jag offrade mig. Se det som mitt svar på Miljöpartiets uttåg ur regeringen. Mp vägrade enligt språkröret Märta Stenevi regera med en budget som förhandlats fram med högerextremt parti – och antalet mer eller mindre smygheilande snedbenor som ska bestämma när jag dricker min must är exakt noll.
Bara därför blir det Fanta till julbordet. Jag hatar Fanta.
Jävla rasister.