Vd Martin Lindqvist spänner blicken i åhörarna på presskonferensen. ”Vi vill ha besked om att SSAB får tillgång till el och effekt i god tid före 2030, det är mitt drömscenario. Vi har utvecklats tekniken, har kunderna på plats. Vi kan, vi vill – men vi får inte.” Ståljätten frustar i startgrindarna, vill påbörja omställningen till så kallade minimills ute på Svartön; ljusbågsugnar, skänkugnar, vacuumtankar och stränggjutning som går direkt vidare till varm- och kallvalsning och annan vidareförädling ska stå klart innan nästa årtionde – om bara samhället kan lösa elförsörjningen.
Och så, i en bisats: Då ska koksverket vara avvecklat och borta.
Koksverket i Luleå stod klart 1975. Själv började jag jobba där sommaren då jag skulle fylla 15 och fortsatte med det, till och från, tills jag fyllde 20. Så här i efterhand inser jag att jag hamnade alldeles i skarven mellan två företagskulturer – det gamla järnverkets mer hårdhudade låt gå-attityd och det moderna företags-Sveriges betydligt mer slätstrukna och policystyrda effektivitet. Jag var för sent in för att uppleva hur de daglönande a-lagarna från Floras kulle tog tupplurar mellan holkarna uppe i kontrollrummet, men jag hann med mycket annat. Pumpstationen där sommarvikarierna brukade smyga undan för en amorös stund. Ljudet av antabustabletter som svaldes med morgonkaffet. Gäddfiske på insidan av Playa Plannja. Harjakt med anläggnings-Chevan. Doften av tjäran som ibland regnade ner från batteriet och förstörde lacken på de bilar som inte ställts under tak, en stilla rök uppe på kollagermaskinen i midnattssolens sken, smärtan från en tumme som halvt slipats bort av ett transportband i gummi.
Jag vet, det var macho, det var juvenilt, det var oseriöst, det var en miljö som definitivt inte var fullt ut företagsekonomiskt optimerad. Men att trycka stämpelkortet i klockan, svänga vänster in i fikarummet där Hansson satt med pipan i ena mungipan och en lång harang på obegripligt Överkalixmål i den andra… Det var omöjligt att inte trivas.
Jag tänker ibland på den där tiden när jag läser om effektiviseringar och osthyvling. En jäkla massa folk hade ju tvingats sluta ute på järnverket redan då, men nere på koksverket var det som en skyddad zon. Där jobbade fortfarande originalen kvar, där var fortfarande för mycket folk för att de vardagliga sysslorna skulle räcka till. Det spelades plump och bismarck på arbetstid, det svetsades hembränningsapparater och skoterkälkar – men arbetsuppgifterna blev utförda och mig veterligen var det inte en enda koksverksarbetare som blev utbränd. Bränd, visst, det var inte alltid så noga med säkerheten kring släcktornet, men aldrig utbränd. Stress? Ett okänt begrepp. Det kanske är så fortfarande, jag vet inte hur det är på koksverket i dag, jag vet inte ens om jag känner någon som jobbar där längre. Men jag tror att det där med överdimensionering av arbetsstyrkan är ett minne blott.
Jag tycker att den borde göra comeback. Inte fasen är vi gjorda för att slita arslet av oss på jobbet så till den milda grad att vi är utmattade när vi kommer hem. Vad är det för människovärde? Vad är det för liv?
Visst, kalla mig lat. Men vad kostar mest? En sjukskrivning – eller en outnyttjad halvtimmes arbetstid om dan?
Må den som aldrig kört ifrån tullen på en packmoppe fullastad med polsk smuggelvodka ute på kollagret kasta första stenen.