Det är höst 1979 när Ester, spelad av Ella Marie Hætta Isaksen, tar ett jobb som lärarvikarie i Alta långt upp i Nordnorge. Samtidigt pågår en utdragen protestaktion för att stoppa en älvutbyggnad i området, och genom sin aktivistiskt lagda kusin Mihkkal dras Ester in i demonstrationerna. Konfliktlinjerna är bekanta: en elhungrig norsk stat vill dämma upp Altaälven medan naturvårdsvurmare, socialistiska aktivister, laxfiskare och samer vill låta älven flöda fritt. Protesterna blir en symbol för den norska statens historiska behandling av samerna, utlöser enormt samehat och Ester tvingas brottas med frågor om sin egen samiska identitet – arvet från en död pappa och en skamfylld, förnorskad mamma.
Jag visste inte särskilt mycket om Alta på förhand; nog känner jag igen ortsnamnet från en och annan drabbning på Piteå summer games, men i övrigt var både platsen och konflikten den gett namn åt vita fläckar på kartan för mig. Som många andra ickesamiska norrbottningar har jag därtill vuxit upp med en direkt patetisk kunskapsnivå om Sápmi. Men även för mig är det svårt – för att inte säga omöjligt – att se ”Ellos eatnu” och inte se drag av den pågående guldruschen i Norr- och Västerbotten. Filmen är fiktiv om än verklighetsbaserad, men Ella Marie Hætta Isaksen drar själv paralleller mellan filmen och sin egen nutida aktivism på norsk sida – hon har till exempel kedjat fast sig vid en grävmaskin i protest mot gruvprojektet Repparfjord utanför Hammerfest.
På svensk sida är älvarna – det som finns kvar av dem – kanske fredade, men i stället: Gállok. Geijer-malmen. Löften om guld och grön omställning, och sörländska politiker klädda för arktisk expedition inför avslöjandet av nya exploateringsmöjligheter. När filmen i maj får en bredare svensk premiär genom Folkets bio känns dess ämne brännande aktuellt.
Jag tänker på Ester och Mihkkal när jag läser Helena Ommas krönika i Framtidsfabriken, som gör den nedslående iakttagelsen att samiska renskötare återigen framstår som bakåtsträvande skurkar när de försöker hålla fast vid det lilla som staten inte redan lagt beslag på. Jag minns konsthantverkaren Fredrik Prosts ord på litteraturfestivalen Bágo in books i november, i ett samtal om försoning: så länge den gröna omställningen pågår kan det inte finnas någon försoning mellan Sápmi och den svenska staten. Det är på sätt och vis stenhårda ord i en region som just nu sätter i princip allt sitt hopp till den gröna industrin, men kanske är de också nödvändiga.
”Ellos eatnu” är en film präglad av 70-talets breda politiska kampvilja, men det är inte en hoppfull film för mig. Det finns ljuspunkter, inte minst i förhandlingen med den samiska identiteten och vägran att fortsätta leva skamset gömd. Men Altakonflikten slutade som sådana konflikter brukar sluta; Alta kraftverk togs i bruk 1987. Det är därför inte direkt hopp jag känner när jag lämnar biografen, utan sorg och vrede över att historien tycks upprepa sig.
Men även vrede kan kanske vara en början på något. Jag hoppas att Ester och Mihkkals historia kan lägga sig som en fond under den fortsatta debatten om nutidens Altakonflikter.