Nu vet jag inte om Mikaela Shiffrin läser NSD, men som idrottslig fiaskokonnässör kan jag inte låta bli att tänka på en annan storstilad flopp.
Jag vet få gymnaster som ser ut mer som en Kendocka än Sam Mikulak. Han är idel svällande muskler och bländvitt leende, på sätt och vis en perfekt representant för en sport som har sina rötter i ganska unkna föreställningar om den ideala manskroppen (vit, militärt tränad och självklart heterosexuell).
Internationellt är den sexfaldiga amerikanska mästaren i mångkamp i och för sig aldrig storfavorit. Mikulaks framgångar är oftast beroende av att en eller flera konkurrenter inte riktigt lever upp till sin potential – men gång på gång faller precis alla bitar på plats runt honom. Det är bara Sam själv som behöver trycka dit den allra sista pusselbiten.
På gymnastik-VM 2013 ligger han trea inför mångkampsfinalens sista gren. Guldfavoriten Kohei Uchimura är sannolikt utom räckhåll, men den avslutande grenen räck är Mikulaks bästa; han behöver bara göra det han kan och knappt ens det för att säkra ett silver. Redan i första släppet är han lite off, sedan missar han handstående i ett par viktiga piruetter och till slut tvingas han pausa serien och vila mot stången – ett kostsamt misstag i en gren som bygger på fart och rytm. Medaljchansen är borta.
Efter ytterligare ett gäng missade medaljer och ett par års skadeproblem är Sam Mikulak tillbaka i högform på OS 2018. Än en gång ligger han trea inför sista grenen i mångkampsfinalen, och än en gång ska alltihop avgöras i räck. Det är Mikulaks bästa gren och främsta bronskonkurrenten Nikita Nagornyjs sämsta. Den här gången har han i princip råd med ett fall från redskapet för att ta medalj. Men ni vet vad som väntar: Sam hamnar för nära stången i flera övningar och tappar viktig fart, sedan missar han en hand i ett tkatchevsläpp med halv vändning. Fiaskot är ett faktum; Sam halkar ner till en femte plats. Den liksom punkterade hållningen, den besvikna klappen, så välbekant vid det här laget.
Under pandemin meddelar Sam Mikulak att OS i Tokyo blir hans sista tävling. Han vill inte riskera att trasa sönder kroppen för gott, han har precis förlovat sig med sin fästmö. Det finns annat i världen än gymnastik. I Tokyo gör han ett blygsamt utträde ur gymnastikhistorien och en livslång strävan efter en olympisk medalj går om intet.
Strax därefter meddelar Sam dessutom att förlovningen är bruten. I oktober kommer den tidigare fästmön ut som lesbisk. Jag blir förtjust på ett helt orimligt vis. Deras bröllopssajt räknar fortfarande ner till den stora dagen, på bakgrundsbilden hänger hon runt hans axlar och de ler sina enorma amerikanska leenden. En representant för den ideala manskroppen snubblar på mållinjen till både mästerskapsmedalj och förväntat heterosexuellt leverne. Du och jag, Sam.
Jag hejar alltid på Sam Mikulak – slutar aldrig hoppas att räckserien 2018 ska sluta annorlunda – men jag älskar honom så mycket mer så här. Fiaskona fick honom att bryta viktiga tabun om psykisk ohälsa hos manliga idrottare, att söka en identitet bortom konventionell framgång. Och förresten verkar han vara kär igen. Mikaela Shiffrin, du kanske känner dig som ett skämt just nu, men det finns en väg framåt ändå.