Det är en vardagsförmiddag på bussen, jag ska till frilanskontoret. När jag stiger på har en annan resenär precis klivit av, och han ställer sig av någon anledning och bankar på bussfönstret. Mannen, som har östasiatiskt påbrå, försöker få kontakt med en passagerare som är kvar härinne, han bankar och pekar och ropar något som inte hörs genom rutan. Busschauffören gasar iväg och den lilla konflikten, vad den nu handlade om, är över.
Passageraren som blivit utpekad svär någon ramsa om att mannen för fan inte är klok, stämningen är uppjagad. Sedan säger han det, med hög och klar röst på sin vräkiga skånska: ”Vet du vad! Ge det två månader så har vi spärrat in dom.” En äldre kvinna på andra sidan gången svarar: ”Jaså, tror du det går så fort?”
Ingen annan säger något. Inte heller jag. Utifall att det rådde någon tvekan om vad mannen syftade på – vilka som är ”vi” och vilka som är “dom” – så hänvisar han sedan till valet och regeringsbildningen som han tror kommer att gå fort. Ett par hållplatser senare kliver han själv av, hjälper en dam med kryckor att ta sig ner på trottoaren ordentligt. Dörrarna stängs med sitt pysande ljud och han är borta.
Det är inte omöjligt att rationalisera min tystnad. Jag har inte sett hela konflikten – något hade uppenbarligen hänt på bussen redan innan jag klev på. Det sitter också en hel förskolegrupp härinne, uppradade i små illgula reflexvästar; jag vill inte trissa upp stämningen ännu mer, och det är väl inte som att jag kommer att kunna omvända en idiot genom ett enda samtal på en buss. Att tiga ihjäl tokstollar i kollektivtrafiken är en förmåga jag slipat till en konstform.
Men tokstollar i kollektivtrafiken är en sak; det här är något annat. Han säger det med en sådan självsäkerhet – med perfekt magstöd, helt obekymrad inför vem som ska höra, liksom segerviss. Han tycks ha så lätt att inkludera resten av bussens passagerare i sitt ”vi”.
Det är inte så att jag tror att hans spådom ska besannas. Men när jag nämnt händelsen för vänner och familj har flera svarat med att berätta hur tongångarna i jobbets fikarum hårdnat. Ett par kompisar bad mig se till att de i alla fall får dela cell när det är dags – ett makabert skämt som jag hoppas slipper tillämpas igen, men också en påminnelse om att olika mycket står på spel för olika människor.
Att rasismen kan bli djärvare när den legitimerats av ett valresultat vet vi till exempel från flera amerikanska studier, som visat att antalet anmälda hatbrott ökade i USA efter valet 2016. Det jag sysselsatt mig med under de här veckorna är kanske att rusta mig inför den där djärvheten – att de närmsta åren nog kommer att kräva en och annan stel stämning och höjd röst, i synnerhet av den som inte riskerar lika mycket genom att säga emot.
Jag har övervägt om det vore oansvarigt att blåsa upp den här enda händelsen till en hel krönika. Hur många gånger har jag inte åkt buss sedan valet utan att någon hävt ur sig oförblommerad rasism? Men det har ju faktiskt hänt. Han som sa det sa det som att han visste att han inte skulle bli emotsagd, trots att han satt på en fullsmockad buss mitt på blanka förmiddagen. Och han fick rätt. Men nästa gång han dyker upp – på bussen, i mataffären, i lunchrummet, utanför klubben – ska han inte få det.