När jag skriver det börjar min ålder däremot fortfarande med en tvåa; jag är lyckligt ovetande om vad som väntar på andra sidan. Riktad reklam om att frysa ner mina ägg har jag redan börjat få, men jag antar att det lagom till att den här texten går i tryck har rullat in en flodvåg av andra ålderstecken. En näve som närmast reflexmässigt knyter sig och hytter över dagens ungdom. En plötslig tendens att kalla fest för ”hålligång” och iver inför att dela kedjebrev på Facebook: ”Jag slår vad om att ingen av mina vänner vågar dela det här på din profil – DELA OM DU OCKSÅ ÄLSKAR GLASS”. Ett sug efter att slå upp tv-bilagan – finns den än? – vid köksbordet och dra kulspetsstreck under program jag vill se på linjär-tv.
Åldersnojan överrumplade mig någon gång i vintras och har vällt upp i omgångar sedan dess. Jag var verkligen inte beredd; jag har träffat 30-åringar, jag vet att de är helt vanliga människor med helt vanliga, roliga liv. Jag vet att livet inte är över, inte ens halvvägs över om jag har tur, och har jag ännu mer tur börjar jag bara närma mig slutet på den första tredjedelen.
Men det är väl något med de två eländiga åren vi gått igenom – något slags uppskjuten sorgeprocess som först när restriktionerna lättade tog chansen att blomma ut helt. Så mycket har stått på paus, och nu plötsligt kan allt hända – ska allt hända. Ut i världen och Lev!
Men jag är en cykel som stått bortglömd i garaget i två år. Kedjan är rostig och hoppar var hundrade meter, däcken illa pumpade. Och mitt i allt det har någon bestämt att den här rostiga skrothögen, som bara precis börjat sig våga sig ut på vägen, ska tvingas fylla jämnt. Strax före midsommar sitter vi på ett bröllop – det är den åldern, den årstiden vi befinner oss i – och en vän frågar: ”Är det någon som mått bra den här våren?” Jag vet inte.
Jag har således velat över hela alltihop, velat och klagat och vältrat mig i en ångest som – det inser jag – måste vara direkt skrattretande för någon med flera decennier till på nacken. Efter ihärdiga frågor från välmenande vänner har jag bjudit in vänner till ett firande. Under midsommarhelgen blir jag stressad av tanken på ett firande och ställer in. Och ändå fortsätter dagarna att trampa framåt med oförtruten kraft. Två veckor kvar. En vecka. Fem dagar.
Vännerna har spräckt 30-strecket i tur och ordning, och ingen av dem skickas till ättestupan. Min frisör talar om att 35 är den bästa åldern, att det finns ett lugn som lägger sig i kroppen först då. Jag nickar in i spegeln och tänker: Det är säkert sant för dig. Du förstår bara inte vilken unikt illasinnad kränkning som just min 30-årsdag utgör.
Det blir en kollega på sommarjobbet som till slut tar mig i örat på riktigt. Anna, jag fattar att det känns jobbigt, men vill du veta vad som kommer att kännas ännu jobbigare? Att vara ensam på din 30-årsdag. Vi har bara känt varandra i några veckor, men hon beordrar mig att genast efter arbetsdagens slut skapa en gruppchatt och boka upp de som inte redan hunnit smida andra planer.
Så jag biter i det sura. Bokar ett bord på ett sunkhak som ska visa Sveriges EM-premiär. Skriver till de vänner som är kvar i stan. När du läser det här är jag trettio. Ligger kanske och drar mig efter en natt på en queerklubb, eller sitter på det där sunkhaket och ser Nederländernas damlandslag få sina matjessillar varma. Har kanske ett lugn i kroppen som inte fanns när jag var tjugonio.