Norgebiten är Amalie Kasin Lerstangs diktsamling ”Vårs” från 2018. Den handlar om den lilla industriorten Notodden i Telemark i södra Norge, men för mig är den en motorväg raka spåret hem.
Redan på de första sidorna står flera ord ut: vattenkraftverk, järnverk, timmerflottning. Pimpelfiske, arbetarrörelse och forsande älvar; ordknappa pappor som bygger altaner och industrigubbar som slår mynt av naturresurser. Jag kanske inte kan norska, men det där – det kan jag.
Jag blir tvungen att översätta. Boken alltid i väskan, rad för rad tar jag mig in i Kasin Lerstangs dialektpräglade norska. Jag googlar vad man får om man på ett av Notoddens gatukök beställer en ”osteboll” (en ostburgare där burgaren bytts ut mot köttfärs eller skinka) och vad storbolaget Norsk Hydro tillverkade i sina notoddska fabriker (salpeter till konstgödsel).
Språket fascinerar och bedrar mig om vartannat. Det är klart att rondell heter ”rundkjøring” på norska, att smileyface är ”smilefjes” och solstol ”fluktstol”! Ordet ”søskenbarn” luras däremot och syftar på kusiner i stället för syskonbarn, och en ”rånere” är ingen brottsling utan en raggare. Norska känns alltmer som en skrattspegel till svenskan – och Notodden känns alltmer som hemma.
En exploaterad älv. Ett järnverk som i Svartöstan, ett träsliperi som i Karlshäll. Raggarkultur, förstamajtåg och en storstrejk ledd av Norges motsvarighet till IF Metall. Arbetarbostäder förvillande lika bläckhornen i Kiruna: familjelägenheter på bottenplan och rum för ungkarlar en trappa upp, byggda i glesa rader under 1900-talets första decennium.
”Vårs” stannar också kvar på Notodden när fabrikspamparna och ingenjörerna sticker. Det finns så många städer som har varit något, skriver Kasin Lerstang, men som inte är det längre. ”Og de har ikke blitt noe nytt”. Jag tänker på Messaure, Harsprånget eller Laver: samhällen som funnits en liten stund, tills industrin gått vidare. Eller samhällen som är kvar fastän de övergivits av samhällsservice och företag. ”En by er et sted som har eksplodert.” En stad är en plats som har exploderat.
Så klart fallerar jämförelserna ibland; med sitt läge i södra Norge är Notodden inte koloniserad mark på samma sätt som hela mitt hemlän. Den saknar länets språkliga mångfald och tycks inte dras med samma avfolkningsproblematik. Däremot tycks Notoddenborna precis som norrbottningar dras med en seglivad stämpel som ociviliserade utsugare snarare än välfärdssamhällets stomme.
Så mycket av det Kasin Lerstang skriver om Notodden hade jag kunnat skriva om Luleå. Hon skriver bilar runt runt i rondellen som en annan Zacke, om julbesök och slaskiga gator, om ambivalensen när hemstaden ska visas upp för vänner från malligare städer – städer med handelshögskolor och kastanjealléer i stället för stålverk och industrilämningar. Hon skriver att målet inte är att ta sig ut, utan att göra hålet så pass stort att man kan bli kvar.
Jag glor ner på Notodden via satellitfoto. Den ut att ligga vackert precis där Tinnelva rinner ut i sjön Heddalsvatnet. Skog runt om, eller om det är fjäll. Jag tecknar en prenumeration på tidskriften Provins, letar biljetter hem.