Jag kan inte låta bli att se på SVT:s serie Bonusfamiljen även om det ibland nästan gör ont. Den handlar precis som namnet antyder om just bonusfamiljer i olika konstellationer. Tillskruvade relationer för en del, kanske en utopi för andra.
Det är med lite igenkänning, sett till både min men även vänner och bekantas situation. Det är även med lite magont jag tittar och har stundtals en stor skämskudde till hands. Karaktärerna känner jag för och med på ett sätt jag inte har gjort sedan jag som tonåring såg på Beverly Hills 90210.
Framförallt uppskattar jag väldigt mycket vad jag själv har. Vid delad eller gemensam vårdnad är chansen stor att man plötsligt är med i någon slags ny konstellation man själv inte har någon som helst möjlighet att påverka. Men som däremot kommer att få en stor inverkan på ens eget liv.
Mitt äldsta barn som fyller tio i slutet av året. Han var ett och ett halvt år när vi beslutade oss för att gå skilda vägar. Att separera är aldrig lätt, särskilt inte när barn är inblandade men för vår del var det hela ganska odramatiskt.
Nu har han har två bonusföräldrar och två yngre syskon som min sambo är pappa till. Hans bonusmamma har varit en del av hans liv de senaste åtta åren.
Hon är en lika självklar del av hans liv som jag själv och hans pappa och sonen kommer inte ens ihåg hur livet var utan henne.
Jag kommer ihåg när jag fick veta om att det fanns en ny person i sonens liv. Det var innan han själv hade träffat henne men jag visste att det var en person som skulle dela hans liv och vardag.
Första gången vi skulle träffas var jag nervös och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Det var en fin vårvinterdag och vi skulle träffas ute. Sonen skulle leka och sedan skulle vi fika. Minus barn och faktumet att det var mitt ex nya tjej jag skulle träffa var det samma känsla som innan man går på dejt.
Där hade jag valet att antingen lära känna personen eller att bara acceptera att hon fanns där. Precis samma val som hon hade gentemot mig. För mig var det enkelt. Som tur är valde båda två att påbörja något som vi inte från början visste var en fin vänskap.
Genom åren har tränat, åkt iväg för att springa hinderbanelopp, varit ute och ätit tillsammans och gått på fester.
Som förälder tänker jag dagligen på hur olika frågor och problem har hanterats. Känslan av otillräcklighet finns alltid där som en ständig följeslagare. Framförallt med den äldsta som mer och mer vill frigöra sig. Om vi sa ja till att göra rätt sak, eller nej till något sonen borde få ha gjort och vilka fighter man väljer att ta. Till exempel den om huruvida det är kepsväder eller inte i februari.
Men just den här biten måste jag faktiskt säga att vi har skött bra. Jag vet inte hur många frågor jag fått om det inte känns konstigt, och framförallt varför jag vill umgås med henne.
Min fråga är snarare varför inte? Ju mer jag lärde känna henne insåg jag att det var en person jag hade velat ha som vän om våra vägar korsats på ett annat sätt. Hon är klok, smart, rolig och bra på mycket.
Okonventionellt? Ja. Konstigt? Kanske, troligen ja för de flesta. Har sonen mått bra av det? Tveklöst ett ja på den frågan.
Eftersom vår vänskap började som en dejt fortsätter jag på det spåret och frågar: Vill du springa Myrsyran med mig?