Jag fick aldrig träffa min farmor Amanda, farfar Isak eller morfar Alex. De hann alla dö innan jag föddes. Det har att göra med att jag är yngst av en massa syskon. Mina äldsta syskon fick förmånen att lära känna fler av den äldre generationen. De har berättat om farfar som var skogvaktare och snickare. Det finns fortfarande möbler i bruk på min föräldragård som är tillverkade av farfar. Det är riktiga kvalitetsmöbler, en utdragssoffa och stolar bland annat. Sedan finns ju huset som farfar byggde kvar. Han kom som nybyggare och slog sig ner vid den kristallklara och fiskrika sjön. Han röjde skog, byggde en gård och la därmed grunden till vår by. Om farmor har jag inte fått veta mycket. Hon och hennes syskon kom tillsammans med sin mamma vandrande från finska Suomussalmi vid ryska gränsen sedan fadern dött och hemmet brunnit ned till grunden. De kom till finska Pello där farfar och farmor sedan träffades.
Morfar var bonde. Han var rätt hård mot mina äldsta syskon som var inneboende hos honom och mormor när de gick i skolan. Det har jag hört. Mormor Fanny var å andra sidan den snällaste och mest godhjärtade människa som mina syskon visste. Henne hann också jag uppleva, fast hon dog när jag var bara sex eller sju år. Jag minns att hennes hem alltid stod öppet för alla och att ingen som kom på besök någonsin gick utan att ha blivit undfägnad med åtminstone kaffe och dopp. När hon mot slutet blev dement fick man passa noga så att inte en påslagen tom platta eller torrkokande kaffepanna skulle ge upphov till eldsvåda.
Mormor var morfars andra fru. Den första var mormors storasyster som dog relativt ung.
Jag tycker att det är väldigt synd att jag inte fick lära känna denna äldre generation. Måste fråga mina syskon mer om hur de var. Jag ska pumpa dem på uppgifter och minnesbilder.
Dagens Mitt i livet handlar om fyra generationer som bor och lever nära varandra. Det är 82 års åldersskillnad mellan den äldsta och den yngsta medlemmen i denna storfamilj. Aune, 86 år, berättar för Frida, 4, och hennes syskon om hur det var när hon var barn. Hon beskriver en helt annan värld än den som dagens barn upplever. Ja också för Aunes dotter och barnens farmor Anja, 62, framstår mycket som sagor.
När jag frågar David, 7 år, hur han tycker att det är att bo och leva så nära farmor och farfar och farmorsmor så svarar han spontant:
– Dåligt.
Svaret tas emot med mycket skratt.
David hänvisar till att farmor är så sträng.
Davids mamma Mia skyndar sig att försäkra att farmor Anja alltid vill väl.
Säkert är att David också uppskattar de äldre generationerna. Och: han kommer alldeles visst att uppskatta närheten när han tänker tillbaka på den som vuxen. Han får med sig något i sin ryggsäck som andras berättelser aldrig kan ersätta.