Nu vet jag verkligen att jag inte ska göra mig av med barnböckerna från när mina två söner var små. Inte heller ska jag slänga min docksamling – dockor som jag köpt från andra länder eller som andra köpt till mig från främmande länder. Jag har funderat över varför jag samlat dockor även som vuxen. Det bor väl fortfarande en liten Kerstin i mig, den lillasyster som storasyskonen köpte dockor till. Jag minns speciellt några riktigt fina exemplar med de vackraste klänningar som en av mina storebröder köpte på sina resor. De fick sitta högt uppe på gardinstången i vardagsrummet i mitt barndomshem. Ibland tog någon ner dem så att jag fick hålla dem en stund.
Varför har jag övervägt att göra mig av med barnböcker och dockor? Jo, på inrådan av mina söner. De är lite av pedanter och tycker att jag samlar på mig alldeles för mycket saker och ting. Den äldre sonens mantra är: Släng allt! Vet du hur skönt det är att göra sig av med onödiga saker? Och vet du hur mycket lättare det blir att städa och hålla ordning?
Vad är det som har gjort mig övertygad om att jag ska spara böckerna och dockorna? Jo, det är Sago-Kerstin. Hon har en kista full med sagoböcker hemma och hon har massor av rekvisita som anknyter till innehållet i böckerna. Allt det där använder hon nu när hon läser sagor på Pilens förskola i Piteå. Till stor glädje för barnen där. De påpekar det roliga i att Kerstin har böcker som de inte har på förskolan. Några av Kerstins böcker har sidor som har lossnat, men det gör inget för de finns ju kvar och kan stoppas in på de ställen där de ska vara. Med andra ord ska jag inte slänga ens de trasiga böckerna. Tack Kerstin för att du stärkte mig i min övertygelse om att det är det enda rätta.
Jag vet inte om jag kommer att läsa böcker i förskolan eller skolan men jag hoppas att någon gång framöver få plocka böcker ur min barnbokhylla och ta fram dockor ur min docklåda för att roa barnbarn. Och hör sen mina söner!
Jag beundrar stort Sago-Kerstin. För att hon läser för förskolebarn. För att hon läser för gamla på äldreboende och för att hon bakar bakelser och annat gott och bjuder de gamla och personalen. För att hon tar hand om sitt handikappade barnbarn – familjens stora kärlek. För att hon i 30 år har varit med i ett biståndsprojekt riktat till Indien. För att hon vid 56 års ålder åkte till Indien som volontär – till ett barnhem i Madras och ett ålderdomshem i Tiruchirappalli!
Det är helt otroligt hur mycket gott vissa människor gör. Hur mycket de orkar med. Hur stort engagemang de har.
Sago-Kerstin borde få kungens medalj av första graden.
Vilken förebild hon är för oss andra! Tänk om vi kunde komma oss för att göra ens något av allt det som hon gör.
Du värmer mitt hjärta Kerstin!
Du får mig att känna att det finns hopp för mänskligheten.
Tack för att du finns och för att jag fick möta dig!
Jag läste nyligen om den amerikanska författaren Edith Wharton som hjälpte belgiska flyktingar under första världskriget. Hon uttalade följande kloka ord:
"Det finns två sätt att sprida ljus:
att vara ljuset eller spegeln som reflekterar det".
Tack vare att jag får arbeta med Mitt i livet i NSD kan jag vara en spegel som reflekterar ljus från sådana som Kerstin Carlsson. Det är jag djupt tacksam över.