Det finns ett par familjemedlemmar och två-tre vänner vars samtal jag brukar svara på. Ringer någon vän som inte ingår bland de etablerade telefonrelationerna utgår jag ifrån att det är en fickringning, väntar tills signalerna ebbat ut och skriver sedan och frågar om det var något viktigt. Den enda sättet att kontakta sina vänner som känns mer bisarrt för mig än att ringa oannonserat vore att skicka fönsterkuvert.
Tyvärr innebär sommarjobbet som journalist att jag inte kan ignorera telefonen fullt så konsekvent som jag hade önskat. Det hemliga numret kan vara en sjukhuschef som vill kommentera bemanningsläget inför sommaren, ett stekhett anonymt nyhetstips – eller som den här gången: en man som på så vräkig västerbottniska att den måste vara ett säljknep vill berätta för mig om ett Strålande Erbjudande.
Jag stålsätter mig, för jag vet hur illa det kan gå. En enda gång har jag nämligen gjort misstaget att vara för trevlig på telefon. Jag minns inte varför, jag hade väl hittat en oväntad hundring i fickan eller fått någon komplimang, men hur som helst kände jag mig storsint och gick därför med på att delta i en ”kort undersökning”.
Den så kallade undersökningen var naturligtvis ett elakt lur, så jag och min trevlighet lämnade samtalet med en provprenumeration på rakhyvlar. En prenumeration som sedan fortsatte i två år, eftersom det krävdes ytterligare ett telefonsamtal för att säga upp den. Ask efter ask med rakblad rasade in genom brevinkastet, omöjliga att hejda; mitt fullproppade badrumsskåp vittnat fortfarande om Hyvelåren. Jag skulle mer eller mindre kunna slätraka vartenda lurvigt smalben i hela Norrbotten innan de förbannade rakbladen är slut.
Sedan dess är jag således på min vakt. Ingen ska få lura på mig något igen. Till och med min egen mamma bör helst schemalägga våra telefonsamtal. Jag begriper förstås att risken är ganska liten att hon ska försöka pracka på mig fler hyvlar; hon brukar mycket sällan lägga sig i vilket hår jag tar bort och hur. Men bränt barn skyr elden.
Så när mannen med bredkäftad pistvaktdialekt ringer med sitt Strålande Erbjudande är jag noga med att vara tydlig direkt: Jag har inte tid att prata, jag vill inte ha något. Men Stor-Erik Marklund där i andra änden har varit med förr: Det här erbjudandet är nämligen så bra att han kan klicka igång det nu på direkten, swoosh bara, så har jag mitt abonnemang på vad det nu är han säljer.
Jag blir lite skarpare i tonen: Jag tänker inte säga ja till något nu, vill jag ha något kan jag läsa igenom det på deras hemsida och teckna ett konto. Stor-Erik ger sig inte: Det finns ju inget för mig att tänka igenom eftersom det inte finns någon hake, så om jag bara bekräftar nu direkt så klickar han igång det.
Så där håller vi på. Jag bönar och ber att bli ivägsläppt, medan Stor-Erik fortsätter pressa: Om jag bara säger ja nu så slipper han ringa igen. Jag anstränger mig för att inte bli otrevlig, eftersom Stor-Erik gissningsvis varken har skrivit manus själv eller har världens bästa arbetsvillkor där han sitter. Men viker jag mig en tum har jag snart hallmattan full av rakhyvlar igen, det vet jag – så jag står fast. Det är med blotta förskräckelsen som jag till slut kommer undan, blockerar numret och pustar ut. Till nästa ringsignal.