Hon tog av sig sitt bälte och spände fast det runt klassrumsdörrens handtag. ”Om ni håller i bältet så här”, förklarade hon, ”kan ni stå vid sidan om dörren och ändå hålla den stängd, så att ni inte dör om en gärningsman försöker skjuta sig in”. Hon hade överlevt Virginia Tech, på den tiden den dödligaste masskjutningen i amerikansk historia med 32 utsläckta liv.
Vi behövde aldrig använda professorns bältesmetod. Ingen öppnade eld på min skola, varken den terminen eller under mina fem år där. Men det var så pragmatiskt: Så här gör vi om han kommer. I första hand fixar jag som lärare bältet, men utifall att jag redan skulle vara död vill jag visa er metoden. Det var en inblick i ett psyke som förlorat förmågan – privilegiet – att anta att sådant där inte kan inträffa. Och under de år som gått sedan den föreläsningen har pragmatismen visat sig alltmer berättigad.
Nitton döda barn, två döda lärare på en lågstadieskola i Uvalde, Texas. Det ofattbara i siffran, och det ofattbara i upprepningen. Jag ögnar igenom en lista över de senaste årens masskjutningar och inser att jag har hunnit börja glömma dem: en kyrka i Texas, en matbutik i Colorado, en countrybar i södra Kalifornien. Elva dåd med minst tio dödsoffer bara de senaste fem åren.
Min skola råkade inte ut för någon masskjutning under min tid där, men det gjorde vår största rival – UC Santa Barbara – femton mil söderut, en helt vanlig fredagskväll i maj. Den gången var det en arg ung man som tog ut sitt kvinnohat och en livstid av besvikelser på festande collegestudenter. Dådet skulle så småningom inspirera skolattacker i Trollhättan och Varberg.
En tid efter bältesdemonstrationen läste jag en gammal text av Gloria Steinem, skriven i kölvattnet efter Columbine 1999. Steinem ansåg att den samtida mediebevakningen missade en avgörande faktor i amerikanska massmord: att de nästan alltid är sprungna ur en dröm om att upprätthålla eller återupprätta manlig, vit och/eller heterosexuell överordning. Att männen som utför dåden blivit beroende av tanken på dominans – även om slappa vapenlagar naturligtvis bidrar till den tankens fruktansvärda konsekvenser. ”Vi kommer aldrig att få slut på våldet”, skrev Steinem, ”om vi inte utmanar de föreställningar som maskuliniteten vilar på: att män står över kvinnor, att de måste hitta sin plats i en manlig hierarki, och att förmågan att dominera någon är så avgörande att minsta förolämpning kan rättfärdiga dödlig hämnd”.
Jag är väldigt, väldigt glad att vi i Sverige inte kan knalla in på Konsum och plocka på oss ett rabatterat automatvapen mellan mejerikylen och asiatiska hyllan. Samtidigt är det bara två månader sedan två lärare blev mördade på en svensk skola. Dessförinnan skedde tre skolattacker med högerextrema förtecken på mindre än ett år. Den förvridna drömmen om maskulin upprättelse genom urskillningslöst våld lever även här.
Jorden fortsätter snurra nu precis som efter Virginia Tech, Orlando, Columbine, Trollhättan; även när de flesta av dödsoffren knappt tappat mjölktänderna fortsätter den snurra. Vi har lärt oss det nu. Och i klassrummen nästa läsår visar ännu fler lärare knepet med bältet runt dörrhandtaget.