Även om vi kanske inte velat förstå eller valt att blunda för allvaret är den tiden förbi nu. I stället är det dags att lära sig namnen på ett helt gäng högerextrema eller högerpopulistiska partier i Europa. Front National i Frankrike, Ukip i England, Jobbik i Ungern, Dansk folkeparti, Sverigedemokraterna och några till.
Alla gjorde lysande EU-val och de bär en sak gemensamt: de vänder EU-tanken ryggen. I stället är det nationalismen och främlingsfientlighet som är vägen in i framtiden.
Efter år av ekonomisk kris och social utslagning är det där vi står nu. Och om inte den här trenden bryts kan det bli riktigt otäckt. Det som tidigare var en främmande tanke änns inte alls lika omöjligt längre: att fascism och nazism åter ska förstöra Europa.
Det var med en klump i magen som jag vandrade till jobbet. Som ett tecken från ovan var den ljumma sommarvärmen plötsligt och brutalt ersatt av något som mest liknade höst, som om det var självaste högerextremistvinden som blåste mig rakt i ansiktet.
Jag tror att jag var långt ifrån ensam om känslan. När jag slog i gång datorn och loggade in på Facebook möttes jag av en våg av starka känslor. Det var sorg, besvikelse, vrede och oro om vart annat.
Det är lätt att förstå. Valresultatet var en chock. En käftsmäll. Inte ens Norrbotten är förskonat längre. Här fick Sverigedemokraterna 8,1 procent (en ökning med 6,3 procent) och måste i dag ses som ett etablerat parti även här.
Detta är något vi måste lära oss att förhålla oss till – vilket inte är alldeles enkelt.
På kort tid såg jag flera personer skriva på Facebook statusar av typen "Om någon av mina FB-vänner röstade på SD – vänligen plocka bort mig som vän omedelbart".
Jag tror inte det är rätt väg att gå.
Europa mår inte bra. Hela Europatanken är i gungning men vägen ut ur mörkret kan inte vara ännu mer splittring, hat och förakt. Vi måste faktiskt börja prata med varandra och framför allt hitta anledningen till att nästan tio procent av svenska folket röstar på ett nationalistiskt och främlingsfientligt parti. När man dessutom betänker att Sverige trots allt gått ganska förskonat genom den kris som härjat på kontinenten blir situationen ännu mer otäck. Hur många hade röstat på SD om en arbetslöshetsvåg drabbat oss som i Spanien eller Grekland? 20 procent? Eller 30?
Jag utgår ifrån att flera av mina Facebookvänner la sina röster på SD. Men jag vill absolut inte att ni tar bort mig som vän. Jag vill att ni stannar kvar. Jag tror inte att ni är monster, men jag vill gärna veta vad som fick er att ta steget att stödja Jimmie Åkesson.
I går blev jag tipsad om radioprogrammet "Sorans Kamp". Jag hade inte hört talas om det tidigare men blev nyfiken. Det är en dokumentär om komikern och Sverigedemokraternas hatobjekt Soran Ismail som för sin kamp mot SD. Men Soran vill inte hata sina fiender, i stället äter han bland annat lunch med SD:s stabschef Linus Bylund regelbundet. Han tror nämligen på dialogen och vill minska hatet kring de infekterade frågorna.
Ett jäkligt bra program.
Sverige har på väldigt kort tid förvandlats och ingen sa att övergången från en avlägsen by till ett modernt, mångkulturellt samhälle skulle vara enkel och problemfri. Jag är övertygad om att en del av SD:s framgångar beror på vår ovilja att erkänna det.
Men vi måste prata. I stället för att hata.
I ingressen ställde jag ju frågan om det finns ljus i mörkret och det är klart att det finns. Soran är ett ljus. Att förstagångsväljarna inte vände sig till SD är ett annat. Framtiden är trots allt ungdomens.