Under min uppväxt har det varit så självklart att mina föräldrar är unga att jag själv först i stigande ålder började reflektera över exakt hur unga de var. Men trots att de bara var barn själva har de alltid varit föräldrar åt mig, det kanske är därför jag aldrig har tänkt på att något skiljde dem från andra föräldrar.
En lördag för några veckor sedan satt jag i bilen och lyssnade på Barnaministeriet. Det var ett program om Ronja från Älvsbyn som berättade sin historia om att bli gravid som 16-åring.
Mina tankar gick direkt till min egen mamma och hur det var för henne att stå där med beskedet om att hon väntade barn för 40 år sedan.
För henne var det en självklarhet att behålla barnet och berättar att hon bestämde sig direkt för att fortsätta med graviditeten. ”Man nog vet ganska fort hur man vill göra” kommenterade hon saken. Graviditeten så pass länge att det skulle vara för sent med en abort.
Hur det var att stå där med en växande mage och menande blickar från omgivningen är mammas historia att berätta. Hon har däremot noga poängterat att behålla barnet var ett aktivt val hon gjorde trots sin unga ålder.
När jag lyssnar på Ronja, som vid tidpunkten för intervjun hade blivit mamma åt en tjej, imponeras jag över styrkan hon har när hon berättar om vägen till beslutet om att behålla barnet och förklarar det med så enkla ord som ”Till slut kände jag att det här är det jag vill”.
Att hon tänker att det är individuellt hur mogen man är och att det finns personer i 25-årsåldern som inte är redo att bli föräldrar. Att hon trodde att hon skulle sakna att köra moppe, festa och hänga med kompisar men att det som väntade ändå skulle vara bättre.
Tänker jag tillbaka på min egen tid som femtonåring kommer jag ihåg en ganska ängslig tjej. Osäker på var jag hörde hemma och ingen riktig aning om vem jag var och en självkänsla med utvecklingspotential. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att behöva dölja något så stort som att vara med barn för att inte tvingas ta ett beslut man inte vill av vuxna som tycker att de vet bättre.
Jag kan garantera att den gravida 16-åring som vill ha din åsikt om en graviditet kommer att be om den. I annat fall är det nog lika uppskattat som att höra att du är värdelös på ditt jobb på oförekommen anledning eller höra att du är fet av någon bakom dig i kassan.
Greta Thunberg är en annan som får sin ålder kastad i ansiktet av personer som inte vet bättre. Det verkar inte spela någon roll för en del vad hon säger eller hur många som delar hennes kamp. Flera värdsledare möter hennes argument med att hon borde gå i skolan av den enda anledningen att hon är 16 år gammal.
Något hon själv påpekade vid sitt tal i FN. Att hon faktiskt inte skulle behöva vara där utan borde gå i skolan men att klimatet är viktigare.
Jag önskar att min mamma hade haft någon att lyssna på när hon blev gravid. Jag hoppas att unga tjejer som vill behålla barnet kan lyssna på Ronja. Jag är glad över att så många inspireras av Greta.
Jag kan bara önska att mina egna barn kommer att få den styrkan min mamma visade för 40 år sedan, som Ronja har gjort nyligen och som Greta gör. Att säga nej eller ja när trycket blir som störst utifrån. Att våga följa sin egen övertygelse. Oavsett om det leder till att våga tro på att man kan bli mamma åt ett barn vid femton års ålder eller om man inspirerar miljoner världen över.