Jag är inte främmande för kyla. Jag har tvingats gräva mig in i norska fjällstugor för att komma undan snöstormar, jag har badat isvak, jag har sett Expressens utsände trotsa 27 minusgrader iförd låga skinnskor och smala jeans under världscuppremiären i Kuusamo. Jag har upplevt blästrande vintervindar, krispiga norrskensnätter, tvåmeters snödrivor och jag har lärt mig en sak.
Jag har ett sunt och kärleksfullt förhållande till snö. Jag högaktar kölden. Jag älskar vintern.
Jag är ju inte dummare än att jag förstår att jag i detta är relativt ensam. Jag ser ju hur ni gnäller på twitter, facebook och i den myriad av andra sociala medier som ni hängett er till. Det är tydligen oerhört jobbigt att skotta, att frysa och att inte kunna gå i badbyxor till kiosken. I detta har ni fel.
Jag har naturligtvis funderat på hur ni kunnat missuppfatta situationen så till den milda grad, vad som skiljer mig från er.
Det här är min slutsats:
Jag är helt enkelt genetiskt överlägsen er andra.
Sillmjölkar.
Jag är i grund och botten den ultimata evolutionära slutprodukten för ett liv i polartrakterna. Generation efter generation norrbottniska svedjebrukare, rallare och pälsjägare har samarbetat (läs: kopulerat) för att till slut komma fram till ändstationen, det perfekta exemplaret: Jag.
Kolla bara här.
Jag är kortare än genomsnittet, vilket gör att jag inte behöver ducka för snötyngda grenar. Jag har för min längd jättestora fötter, vilket ger mig bättre bärighet på både lössnö och nyfrusna sjöar samt bättre balans på blankis. Jag är luden och fet, vilket skapar ett isolerande lager som kommer väl till pass när kvicksilvret fryser. Jag är dessutom strömlinjeformad, precis som sälar eller delfiner klyver vattnet helt utan ansträngning kan jag opåverkad lufsa rakt genom polarvinden.
Men det här är både en välsignelse och en förbannelse. För nu kommer våren – den jäveln.
Snön smälter och förvandlas till slask, innan den försvinner helt och blottar de förruttnade resterna av fjolåret. Små, fula blommor dyker upp i det gråbruna och våldför sig på minnet av det skira, rena snötäcke som låg där bara veckor innan.
Strax efter det kommer värmen, alltings förgörare, lögnernas herre, hin håle.
Det går inte att vara ute med mindre än att man klär av sig in på bara skinnet. Det går inte att sova, eftersom täcket klibbar fast runt kroppen vid minsta rörelse. Det går helt enkelt inte att leva – eftersom allt bara handlar om att överleva.
Och där springer ni omkring i era baddräkter, shorts och andra småkläder. Ni grillar och gläds över de ljusa nätterna. Ni nakenbadar, dricker starkt och hänger er åt allsköns hedonistiskt leverne.
Somaren är, kort sagt, Djävulens bländverk.
Om Luther hade spikat upp en årstid på kyrkoporten i Wittenberg skulle det ha varit vintern. Vintern bygger karaktär och ryggrad. Vintern skänker lugn och frid. Vintern ger fysisk och mental fostran i överflöd och skänker samtidigt möjlighet till eftertanke och empati. Vintern är det rättesnöre som vi alla borde luta våra personligheter mot och se ifall vi duger till. Om det finns något hopp i livet efter detta – om vi får komma in genom pärleporten och spendera evigheten i ett snötäckt och frostnupet paradis. Där har jag dåliga nyheter för er alla: Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en solbadare att komma in i himlen.
Ni kommer allihop att brinna i Gehenna – men ni lär väl lik förbannat trivas med värmen.