Det har lett till att jag inte ser skillnad på tallar och granar, aldrig har använt mig av skidvalla och att det högsta berget jag någonsin bestigit är Clarions ”sky bar” i centrala Luleå.
Tvinga på mig en ögonbindel, placera mig i valfri svensk skog och ge mig endast tillgång till kläderna jag har på mig, en karta och en kompass. Då lovar jag att jag kommer orientera död på mig själv inom loppet av fem minuter.
Detta till trots så finns det ändå ögonblick då jag innerligt känner för naturen. Under stundom känns det superrimligt när jag romantiserar solnedgångar, korvgrillning över sprakande eldar och känslan av att sova ensam under bar himmel.
Dessa romantiska fantasier inträffar förstås aldrig i praktiken. Men i teorin så älskar jag det.
Jag bor ändå i Norrbotten. Och Norrbotten är ett län som är känt för sin vackra natur. Det tror jag att vi alla är överens om. Hell, folk semestrar i norra Sverige, vallfärdar till och med hit, av just den anledningen.
Söder om Piteälven tror folk att man per automatik måste vara skogsmulle för att leva här uppe. Att vi alla åker skoter till jobbet, har sjukligt många fickor på våra byxor, jagar vår egen middag och bara dricker ur egentäljda träkåsor.
Det är inte alls sant. Men något som däremot stämmer är detta:
Träd, berg och klorofyll är härligt och allt det där. Men för att vi ska kunna ha ett levande län krävs liv. Och med liv menar jag att vi behöver människor som bor i Norrbotten.
Centraliseringen av Sverige är ingen hemlighet. Landsbygden urholkas, byar och mindre städer krymper och sjukhusnedläggningar står som spön i backen.
Där det inte bor människor finns det inte heller några resurser – så enkelt är det. Därför måste vi både behålla samt öka invånarantalet i Norrbotten.
Och faktum är att lösningen på denna till synes gordiska knut finns rakt framför näsorna på oss.
För något år sedan besökte jag gymnasieskolan i Pajala i ett tidigare yrke. Det var som precis vilken skola som helst på många sätt. Men där och då slogs jag av något:
Glesbygden behöver invandring. Nej, behöver räcker inte ens. Den är direkt BEROENDE av det.
Om det inte vore för den våg av ensamkommande flyktingar som kom då hade Laestadiusskolan varit mer eller mindre ödelagd.
Många har redan kommit hit från utsatta situationer, krigsdrabbade länder och flytt för sina liv – men det finns plats för så många fler.
Jag är fullkomligt övertygad om att invandringen är glesbygdens stora räddning. Enligt en undersökning från Statistiska Centralbyrån bor det 2,6 personer per kvadratkilometer i Norrbotten.
Rikssnittet ligger på 24,8 invånare per kvadratkilometer. Och i Monaco (för att ta ett extremt exempel som bekräftar min tes) befinner sig det snittet på över 15000 människor. Det krävs ingen doktorsexamen för att dra slutsatsen att det därmed borde finnas ofantliga mängder mark där nya svenskar kan bo, leva och frodas i många år framöver i vårt län.
Vi har massor av plats, vi saknar människor och vi vill bli sedda och prioriterade. Samtidigt finns det 1000-tals världen över som hade offrat en arm för att få bo i ett tryggt land.
Jag blev förvisso knappt godkänd i matematikkurserna på gymnasiet. Men den där ekvationen kan till och med jag lösa.
Ni är varmt välkomna till Norrbotten.