Det är sällan en uppföljare är lika bra som originalet – men den djupa sprickan som ledde fram till Lenita Ericsons avgång är ett drama av i alla fall nästan samma klass som de kaosartade dygnen för exakt ett år sedan, när Niklas Nordström lämnade samma post.
Ericsons avskedsbrev på Facebook, där hon sågar det lokala verkställande utskottet sönder och samman, är närmast unik läsning och mycket, mycket långt från de "tack och lycka till"-fraser som brukar prägla den typen av skrivelser.
Men Lenita Ericsons sorti är inget vanligt avsked. När Luleåborna nu serveras en ny politisk thriller är det med en huvudkaraktär som var utdömd redan från start. Det fanns kritik mot Lenita Ericson redan när hon flankerade Niklas Nordström i rollen som vice ordförande i kommunstyrelsen och när hon valdes att efterträda honom hade hon flera tunga partiföreträdare emot sig. Missnöjet eskalerade under de drygt nio månader hon hann inneha posten och till slut blev situationen ohållbar.
Hur kunde hon ens bli vald under de förutsättningarna? Jag ser två huvudsakliga förklaringar:
Niklas Nordström var kontroversiell och när han avgick fanns ett stort sug efter en annan typ av ledare, inte minst bland partiets gräsrötter. Nordström hade täta band till näringslivet och fick kritik för att inte vara tillräckligt lyhörd. Lenita Ericson ansågs av många kunna föra partiet närmare väljarna igen.
Socialdemokraterna har en tydlig feministisk profil och det gjorde det svårt att välja Kent Ögren, som var Ericsons motkandidat i kommunalrådsvalet, före den kvinna som i egenskap av vice ordförande i kommunstyrelsen ansågs stå på tur. Som äldre och något avdankad hade Ögren dessutom varit mer av en övergångslösning.
Med så starka röster emot sig fick Lenita Ericson aldrig möjlighet att göra avtryck som kommunalråd i Luleå. Samtidigt finns stora frågetecken kring hennes politiska gärning. Nio månader är visserligen en kort period och coronapandemin har gjort att hon fått styra kommunen i en historiskt svår tid, men det är svårt att identifiera betydelsefulla beslut som fattats under den tid Ericson lett kommunstyrelsen.
Jag har också uppfattat henne som otydlig i intervjuer. Hon har ofta efterlyst medborgardialog, vilket inte behöver vara fel – men i flera frågor har det varit svårt att veta vad hon tycker. Inifrån partiet riktas också allvarliga anklagelser mot henne, om trakasserier och utskällningar. Det förnekar hon själv och säger att det i stället handlar om en smutskastningskampanj från de motståndare som velat bli av med henne.
Det är omöjligt att säga vem som har rätt och vem som har fel. Desto lättare är det att konstatera att Socialdemokraterna i Luleå inte har råd att utkämpa fler strider av det här slaget. I förra kommunvalet tappade partiet tolv procentenheter och landade på 37 procent, efter fyra år präglade av konflikter kring skolfrågan. Den mandatperioden framstår som stillsam jämfört med den här, som alltså kommer att innehålla två byten av kommunstyrelseordförande.
Nu behöver partiet hitta en enande kraft som kan efterträda Lenita Ericson och sätta stopp för bråken. Frågan är om en sådan kraft går att hitta i Luleåpolitiken eller om nästa kommunalråd måste rekryteras utifrån. Flera av de tänkbara efterträdarna i fullmäktigegruppen – både Ericsons motståndare och hennes bundsförvanter – har blod på händerna efter alla stridigheter och skulle få problem att ena partiet. Samma sak gäller arbetarekommunens och verkställande utskottets ordförande Anders Öberg.
Oavsett vem det blir har nästa kommunalråd ett mardrömsuppdrag framför sig, men rätt ledare kan fortfarande få partiet på rätt köl igen inför valet 2022. Sluts inte sprickan är det svårt att se hur S ska kunna samla nog många väljare för att undvika en historisk förlust.