Det är förstås inte hela världen, det blir ett häng på Soltorget i juni i stället, och det finns ändå gott om kritik mot att Pride blivit ett kommersiellt jippo snarare än den motståndsrörelse det en gång var. Jag gick själv inte i mitt första pridetåg förrän förra året. Inte för att jag ratat det innan – jag råkade bara vara vuxen och bortflyttad när Luleå fick sin parad, och därefter har jag jobbat, eller varit bortrest, eller inte haft någon att gå med.
Och när jag till slut gick förra året var det med en grundton av melankoli. Det var fint, förstås, att gå på alla de vanliga gatorna som var förvandlade bara för vår skull. Men också … jag ska försöka förklara.
Ni vet den där dagen som kommer varje år när en inser att det faktiskt kommer att bli sommar än en gång? Blundande lyckliga människoansikten i rad längs varje husvägg, eller på planlösa promenader med solen som enda riktning. Och framåt kvällen, när nämnda sol tycks ha knatat flera snäpp högre upp på himlen än vid samma tid igår, stiger rök från varenda grill i grannskapet och kanske hela norra Europa. Kanske premiärstudsar en basketboll mot nyframsmält asfalt någonstans i närheten – ja! – och alldeles säkert rullar någon ut cykeln ur garaget. Alla, verkligen alla, verkar vara ute – och alla, verkligen alla, verkar ha det bra.
Det var lite den känslan jag hade i pridetåget. Omgiven av så många glada, så många kära, medan våren eller den annalkande sommaren gastar ”VISST ÄR DU VÄL GLAD NU!” rätt in i örat på en, är det oundvikligt att något annat smyger sig in under all glädje. Inte sorg, kanske, men ett slags akut medvetenhet om att det snart är över och nu måste allt hända, knopparna ska brista, visst är du väl glad, visst har du det väl bra, passa på nu, grillsäsongen varar inte för evigt.
Ett pridetåg är inte hela världen. Det kan, så klart, vara en viktig signal, i synnerhet på en plats där teater med queertema får lokalpolitiker att sparka bakut, och i en tid när andra ledande politiker förklarat kulturkrig. Och om det som Vänsterpartiet sagt om det lokala kommunstyrets ointresse för Pride och rädsla för att stöta sig med konservativa krafter stämmer är det nedslående.
Men det är också bara ett tåg. Och dagens kids verkar vara så bra på queerhet även utanför Pride. De ger mig hopp om att de tokstollar som gastar om dragqueennamn och vaknar livrädda för att transpersoner med huggtänder gömmer sig under sängen inte är mer än en historiens blindtarm. Raskt klampar ungdomarna ut ur varenda garderob de upptäcker; passar inte pronomenet hakar de på ett nytt eller två. En kompis lillsyrra har vid tolv års ålder redan hunnit få hjärtat krossat av sin första flickvän; hon behövde ingen parad för att våga fråga chans. Själv hade jag hellre kutat spritt språngande naken genom Björkskataskolan än att bekänna färg för baskettjejen jag var kär i i samma ålder.
Det blir ingen prideparad, men grattis Pajala: årets övriga 364 dagar ligger vidöppna för den som vill visa att Pajala, Tornedalen och Norrbotten har plats för alla. Låt en regnbågsflagga vaja från soluret, håll queer blinddejting på Vasikkavuoma, fyll hela Kaunisvaaragruvan med glitter. Och får ni slut på fantasi, fråga era unga. Länge leve kidsen, de könsomstörtande och kära.