Det började med att Svenska Dagbladets kolumnist Lars Berge röt om att Hooja måste granskas hårdare. Det fortsatte med att Aftonbladet tutade i grävluren och berättade om de riktiga identiteterna på personerna bakom Hooja. Jag vet inte hur det slutar, men om all reklam är bra reklam så blir det sannolikt så att Malmfältsduon tvingas anställa en snubbe som håller uppe byxorna på dem för att livremmen inte tål tyngden av alla pengar i deras fickor. Inte illa pinkat av två snubbar som strugglat i inledningen av sin musikkarriär men plötsligt hittat helt rätt i tonalitet, tidsanda och historieberättande.
Att god journalistik bör utgå från att granska dem som har makten kan vi nog enas om. Men vem har egentligen makten? Den berättelsen måste berättas först – tillräckligt tydligt för att förstås av journalistikens konsumenter.
Där har Stockholmstidningarna misslyckats kapitalt.
Berge kallar Hooja för Epadunk. Aftonbladetjournalisten Tobbe Ek hävdar att de är makthavare och ska granskas därefter. Ingen av dem har väl egentligen fel, men det är långt ifrån hela sanningen.
Närmast av alla med utifrånperspektiv – om det nu är ett utifrånperspektiv, beröringspunkterna mellan Skåne och Norrbotten är fler än man kan tro vid första anblicken – kommer nog malmöitiske musikpoddaren Nils Karlsson när han i näst senaste avsnittet av ”Världens bästa poplåt” jämför dem med Kal P Dal och Peps. Han pratar om pop på hemspråket, kallar duon för ”en subversiv kraft” och hävdar vikten av lokala förebilder som både kan visa stolthet och självironi över det egna språk- och kulturarvet.
Det här är sanningen: Hooja är en framgångsrik musikgrupp – men också mer än så.
Precis som jag skrivit tidigare har vi här uppe vant oss vid att allt som vi har som är bra försvinner söderut. Sedan rikskansler Oxenstiernas dagar har pälsar, fisk, skog, malm, elektricitet och ungdomar skickats dit bort, till det fina stället, dit där rikedomarna samlas. Kvar blir det som inte är något värt, äh, intärrevälnå. Så när något i Norrbotten blir framgångsrikt, och dessutom visar stolthet och acceptans för länet och livet här uppe, transcenderar man till något som bäst kan liknas vid en frihetssymbol, ett långfinger i luften vänt söderut.
Det ska inte komma någon jävla Stockholmstidning och tro att den ska bestämma över oss.
Från utsidan ser det kanske småaktigt och lättstött ut, men det är så det blir. En landsände som vant sig vid att förlora alla strider kommer att göra allt för att vinna det som går, då får en tidning finna sig i att utses till samhällets fiende nummer ett för en period. I just den här postkoloniala kontexten spelar det ingen roll om det är ett basketlag, ett gäng hockeyspelare eller en musikduo iförda glesbygdskavajer – det är våra människor och vi är deras.
Jag lånar Karlssons ord ytterligare en vända: Hooja, likt Springsteen, arbetar mästerligt med klichéer och färdiga tankar för att berätta berättelsen om vanligt folk som inte bor i Stockholm. Som jobbar, sliter, äter på Ikea, backar med släp och dricker mer för att drömma än att glömma.
Det är inte hela berättelsen om Norrbotten, långt därifrån, men om vi nu ska prata om makthavare och ansvar kan jag tycka att både Aftonbladet och Svenskan kan fundera en vända till på vilka historier som berättats och berättas om den här fjärdedelen av landet.
Norrbotten är samer och kväner, finnar och svenskar, vattenrallare och framtidsstål, löjrom och kor och mördare och bibliotekarier och vanligt jävla folk som inte bor i Stockholm.
I någon mån är vi alla Hooja. De har inte mer makt än så. Inte mindre heller.