Brittiska The Times påstod att Japan bestämt sig för att ställa in sommarens olympiska spel. Det är inte oväntat. Ändå blir jag en bångstyrig fyraåring som för femtielfte gången får nej till en Palle Kuling-påse på väg till kassan, och som i sin maktlöshet slänger sig ner på butiksgolvet: Men jag VILL. JAG VILL JAG VILL JAG VILL JAG VILL.
Sedan artikeln publicerades för en vecka sedan har uppgifterna dementerats av Japans regering och diverse olympiska kommittéer, som alla bestämt hävdar att de jobbar för invigning den 23 juli. Faran är förstås inte över, kanske – eller sannolikt? – kommer det inte att vara möjligt eller moraliskt försvarbart att genomföra ett så stort idrottsevenemang om bara ett halvår. Det hjälps inte: jag vill inte släppa in tanken på en till sommar utan OS.
Det är genant att bry sig så mycket om något så påhittat och onyttigt som sport, särskilt för någon som brukar intala sig själv att hon Minsann Bryr Sig Om Viktiga Saker. Idrottens frånvaro har dock utlöst någon form av livskris; aldrig har jag ägnat så mycket tid åt att tänka på, googla, skriva om och titta på sport, nästan vilken som helst. Under en paltmiddag med min coronabubbla drar jag på mig en Luleå Hockeytröja och vrålar ”Muskler utav stål! LULE!” tills de likgiltiga och eventuellt vettskrämda gästerna sjunger med. Jag önskar det vore påhittat.
Internationella idrottsevenemang innebär ofantliga kostnader som sällan kommer arrangörsstatens egna invånare till godo och byggnationen av påkostade arenor driver bort människor från sina hem. Mästerskapen åtföljs av mer eller mindre väl förklädda myter om Nationen och Människans Potential och Global Samhörighet som, hur gärna Internationella olympiska kommittén än vill hävda motsatsen, är djupt politiska. Idrotten har aldrig varit oproblematisk och kommer inte att bli det när covid-19 röjs ur vägen.
Det som ändå drar mig ditåt är kanske, i synnerhet nu, att det är en av få aktiviteter som förankrar mig i tiden. Jag sätts i samband med hundra-, tusen- eller miljontals andra som just precis nu ser just den här sändningen. Medan en tv-serie eller film går att ta del av när som helst försvinner relevansen i en match eller tävling i princip så fort den är över. Ett 2-0 eller 75-94 som betyder allt i stunden bleknar nästan direkt.
Kanske handlar sporten också om att möta livets oförutsägbarhet under kontrollerade former. Ett av mina starkaste mästerskapsminnen är från friidrotts-VM 2003, när amerikanska sprintern Jon Drummond diskades för en tjuvstart han vägrade acceptera. Han lade sig ner på banan med armarna i kors, ropade gång på gång att han inte alls tjuvstartat, parkerade sig i hinderlöparnas vattengrav – men tvingades till slut inse att domslutet inte skulle hävas. Händelsevis var Drummond i det ögonblicket inte helt olik min inre ursinniga fyraåring.
De olympiska spelen, när de nu blir av, producerar kanske inte särskilt mycket av värde, avtäcker kanske inga avgörande sanningar. Men som jag längtar efter att dåsa framför simning och trampolin och karate. Ha en kvalmatch i streetbasket tjyvöppen i ett separat fönster på jobbet. Jag vill plötsligt ha en stark åsikt om badminton och raljera över en fotbollsbacks stendumma röda kort innan straffavgörandet i semifinalen. Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill.