Julen står i farstun, stampar av sig snö och grus,
och bakom den står nästa år och knackar på vårt hus.
Av ren och skär tvångsmässighet så skriver jag på rim
(ett masochistiskt sätt att hålla språket mitt i trim).
Julen, där den stampar, säger ”Vilket jävla år”,
Vi har fått ganska många nu, hur många återstår?
Otaliga undergångar visar sig i glimt,
och inget går att lösa med nåt fusk som i ”The Sims”.
Det som skymtar fram är världens sköna nya tid.
Ligger där och gror i botten trots all julefrid.
I Gävle flyr schimpanser, och från Skansen stack Sir Väs;
och knappt har alla återvänt så drar nåt fjäderfä.
På gatorna i Tyskland simmar fisk från ett hotell,
för hellre än akvariet: checka ut medelst en smäll.
Stjärnor trängs på slotten, en Ingrosso per kanal;
Så mycket bättre livet blir av alla dessa val.
Köp flygbiljett till slutet – nu är priset allra bäst.
Lämmeltåg mot randen i en hemmastickad väst.
Där tittar den allt fram igen, vår sköna nya tid.
Insisterar, pockar, klämtar genom julefrid.
Hårda klappar delas ut när Tidölaget vann:
tuffa tag mot papperslösa, puss till Erdogan.
Ett offentligt samtal likt en flashbackforumtråd.
Priset pressas upp på redan dyra goda råd.
Kippa efter andan som en guppy i Berlin
vid minsta lilla tanke på en sagoläsarqueen.
Dödshot till lokala bibblan – inte färdig än:
Skicka insatsstyrkan om Lucia kallas hen!
Lurar där i bakgrunden, vår sköna nya tid.
Överröstar allt jag ville kalla julefrid.
Även om jag ofta är en svartsynt krönikör
så är min pessimism i år vid särskilt god vigör.
Julmusten går ner och nog ska klappar göra sitt,
men vemodet har slagit rot längst in i hjärtats mitt.
I en kyrka långt i söder vinkar vi hejdå;
årets jul bär sorgekläder, rimmen likaså.
Farsan ställer rimlig fråga nu så här inför:
Går det ens att rimma på begravningsentreprenör?
Jorden snurrar vidare, allting har visst sin tid.
Ett stråk av svart i släktens små försök till julefrid.
Glest på önskelistan sedan hoppet bantats ner.
Högst på listan ligger mod att kräva något mer.
Längta svunna tider när vi drömde vitt och brett –
mer än någon elstödscheck till prisområde ett.
Vakna med nåt kallt i bröstet, gråta, ringa Kry.
Hundratusen år av framsteg flimrar raskt förbi.
Tvinga fram nån tilltro, sakta kravla ur sin koj –
våga öppna dörren, genast snubbla på en Voi.
En underton i moll genom vår sköna nya tid.
Känns den lite ansträngd, det här årets julefrid?
Frihetskampen kapad av nån miljardär med fnatt
(skriv in koden ”fred” i kassan – för tretti spänns rabatt).
Och oerhörda vinster till var friskolekoncern –
kan kanske ses som bistånd till alla världens hörn?
Framtiden foodorarosa – praktisk, underskön;
glömt att vi en gång i tiden drömde den var grön.
Meteorologisk sommar när oktober rinner ut:
en stilla insikt om att allting nu går mot sitt slut.
Brinner som en skogsbrand gör vår sköna nya tid.
Eller som en braskamin som knastrar julefrid.
Men! Vad gör väl det? Vad det än är vi gjort
går det nog över fort – ska du se.
Så! Vad gör väl det? Nog står det ganska klart
att det är slut rätt snart, in spe.
Mörker nu men ljuset väntar i en annan tid;
Till dess vill jag blott önska er en handfull julefrid.
Fotnot: Årets rimkrönika parafraserar delvis den amerikanska komikern Bo Burnhams låt ”That funny feeling” från 2021.