"Man ses ju som en rasist om man hissar den svenska flaggan."
Rasisterna sades kapa det nationella uttrycket på 90-talet. Men när blågul och nationell yra runt EM-fotboll och midsommarfirande når sin absoluta höjd, så kan en undra om det stämmer. Vad är svensk kultur? Vad är det att vara svensk? Det är frågor jag alltid ställer mig i dessa tider.
Och frågorna ställdes på sin spets då jag var i Dalarna under midsommar. 25 000 människor hade tagit sig till Leksand för att dansa som små grodor. Dagen efter var det byarnas tur att tävla i kyrkbåtsroddstävlingar som pågått som byfejder ända sedan 1400-talet.
Jag stod där och imponerades av de färggranna folkdräkterna, seder och ett oförskämt, fräckt firande av vad som för mig var nya traditioner. Så har jag då aldrig firat midsommar. Hade jag till slut funnit den mytomspunna svensken?
Svaret uteblev. För ju mer jag stirrade, desto fler skillnader uppstod mellan Dalarnas och Norrlands särpräglade beteenden. Homogeniteten försvann och enbart mångfalden återstod. Jag var en norrlänning på långa vägar från mitt hem, min natur, min familj och mitt hjärta.
"Det är här i snön du ska bo lilla grund mellan tjälen i fjol /
så småningom kommer järnvägen innan dess får du ta älven /
var inte rädd det blir vår igen."
Ja, Stockholm kommer om 100 mil - en resa som spänner sig över ett nummer gårdar, bygder, landskap och individers liv lika unika och särplägade som jorden är oändligt rund. Och väl framme så fråga efter ett kebabskrov och jag lovar att någon kommer köra ner dina pommes frites i brödet med en konstig sås som inte kallas orientdressing.
"Svensken" finns inte i Sverige - den svensken är ett flyktigt skuggspel i en trång, ödslig grotta som tömdes för länge sedan.
Kanske finns han i Japan? Där finns nämligen en by som kallas Sweden Hills, eller (sueedenhiluzu). En by med runt 500 hus byggda i Faluröd svensk anda med vita knutar. En gång varje år arrangerar de boende japanerna där en äkta svensk midsommar, iklädda folkdräkter för att sedan marschera längs gatan med svenska flaggor till tonerna av folkmusik. Det är en charad.
Så vad är vår nations minsta gemensamma nämnare? Måste vi sjunga nationalsången eller räcker det med att göra det inledande målet i landskampen mot Frankrike?
Den som väljer att inte se det goda i svensk kultur är blind. Och den som inte lyssnar på det goda i uttrycket av ny kultur är döv. Visst ska vi väl kunna hitta mellanting? Ett lagom.