Alla människor hanterar coronakrisen på olika sätt.
En del läser allt som skrivs. Då menar jag A-L-L-T. Forskarrapporter, clickbait-artiklar, skvallertidningar och mer trovärdiga tidskrifter. Andra är hysteriska och livrädda. Någon undviker medvetet all krisinformation och skärmar av sig totalt från medierapporteringen. Och vissa bryr sig inte överhuvudtaget, tar det med en axelryckning och fortsätter sina liv precis som om ingenting har hänt.
Jag ska inte ta på mig någon påhittad doktorshatt (eller foliedito) och ge er den enda sanningen om hur ni MÅSTE hantera den rådande situationen rent praktiskt. Det finns en ziljard personer som är bättre lämpade än jag att göra det. Statsepidemiologer och smittskyddsläkare exempelvis.
Men det hindrar mig inte från att dela med mig av min övertygelse och förklara hur jag själv tacklar tillvaron ur en mental synvinkel.
När det gäller det psykologiska corona-spelet sitter jag tamejfan på facit. Ja, det gör jag.
Jag är tämligen övertygad att vi måste gå tvärtemot alla samhällstendenser och trender vi sett det senaste decenniet. Vi ska istället omfamna, välkomna och eftersträva att bli som det tröttaste och mest bespottade vi har år 2020.
Det som många de senaste 10-15 åren aktivt arbetat för att undvika och manövrera ut. Säkert jag själv inräknat.
Vi ska alla bli fulla gamla gubbar. Ja, ni läste rätt – fyllgubbar.
Man behöver inte nödvändigtvis hälla i sig spritflaskor och stupa framlänges i pissoarer till höger och vänster. Det vi istället ska ta efter är det absurda självförtroendet och de verklighetsfrånvända, superkryddade historierna.
Kontentan av mitt resonemang lyder som följer: Verkligheten är så outhärdligt händelsefattig och monoton nuförtiden att vi behöver fly från den.
Man tvättar händerna 400 gånger, ser på Netflix, pratar om vilket helvete allt är men att det faktiskt ändå finns folk som har det värre, äter chips och går och lägger sig.
Sen gör man om det. Igen och igen och igen. Måndag hela veckan.
Så gör åtminstone vi som inte är vana att springa ifrån tristessen på en daglig basis. Vi som i vanliga fall har fullsmetade kalendrar, ägnar oss åt fritidsaktiviteter och jobbar åtta till fem.
Men när det gäller att försköna och skarva sina historier har farbröderna både svart bälte och lektorsexamen.
Om en gubbe sett en sparv äta brödsmulor på storgatan förvandlas det efter några järn till en kungsörn som slet åt sig en fullvuxen älg och flög en halvmeter ovanför huvudet på farbrorn när han besteg Kebnekaise baklänges.
Alla gråhårsmän som någonsin sneglat på en fotboll var en knäskada från att spela i landslaget för 40 år sedan. De var hela bunten egentligen klasser bättre än Gunnar Nordahl under ungdomsåren. Ja, det är förbaskat tråkigt när man inte har marginalerna på sin sida. Men så är livet, antar jag.
Hela kynnet kan sammanfattas i något jag upplevde på min lokala kvarterssylta för en handfull år sedan.
Jag var där för att beställa en kebabpizza, så klart. Det var bara jag och en väderbiten karl inne i det lilla rummet. Det var inte hans första besök på den här krogen.
Han fäste blicken i mig direkt när jag klev in genom ytterdörren. Och samtidigt som jag försökte göra min beställning brölade han:
”KÄNNER DU IGEN MIG?”.
”Va?”, pep jag.
”Ja, känner du inte igen mig?”, frågade han.
”Jag tror inte det. Borde jag göra det?”, sa jag.
”JA!”, sa gubben och drack upp den andra halvan av sin fatöl.
Den gyllene drycken spelade genom hans gulnade mustasch när han log från öra till öra och sa:
”Det var ju jag som invigde Måttsundsbacken 1965”.
Jag har inget skäl att misstro den här karln när det gäller huruvida han invigde Måttsundsbacken eller inte.
Men jag har all anledning att beundra hans sätt att se på världen.
Så borde vi alla vara just nu.