I veckan offentliggjordes de nya planerna på en bro över Kvarken, mellan Replot i Vasas skärgård och Holmön utanför Umeå. Det är inte första gången som de planerna kommer upp, den här gången anslår finska trafikverket 200 000 euro till en förstudie som kanske, kanske inte kommer att ge en fast förbindelse över Bottenviken. En bro över Kvarken har många fördelar gällande försörjningsberedskap och skulle koppla ihop nyblivna Natolandet Finland med Norges isfria atlanthamnar på ett smidigare och närmare sätt än via Haparanda och Torneå.
Några olika förslag finns redan på sträckning och utformning, det är konstgjorda öar, tågtunnlar och jox, men klart är att finnarna redan har en vettig och tydlig tanke om hur projektet skulle kunna genomföras.
Finska arkitekter, finska konstruktörer, finska ingenjörer och finska grafiska designers har skapat ett tydligt koncept som nu ska utredas av finska tjänstemän på order från finska politiker.
Men ska inte Sverige vara med på ett hörn? Det är ju ändå en bro som går till oss? Ställ dig på knä, knäpp händerna och be till de gudar som tilltalar dig för att den svenska inblandningen i det här projektet blir så liten som möjligt.
Vi är en nation som bara knappt klarar av att upprätthålla basal samhällsservice. Posten vill ta fem dagar på sig att dela ut brev framöver, sannolikt på en kälke dragen av getabockar. Den mat som finns tillgänglig i landet skulle ta slut efter tre dagar om någon bestämde sig för att strypa tillgången utifrån. Vi klarar inte av att bygga tvåfilig järnväg på en av den nationella ekonomins viktigaste sträckor, den mellan Luleå och norska gränsen ovanför Kiruna. När vi försöker bygga badhus skjuter kostnaden i höjden så till den milda grad att en hel kommun blir konkursmässig – hur i helvete skulle vi klara av att bygga en sju mil lång bro?
Det stör mig att vi är så värdelösa, inte minst för att jag i kväll ska äntra nattåget för transport till Stockholm för kompetenshöjande utbildning. Det ska landa på centralen 50 minuter innan utbildningen börjar och ja… Den som lever får väl se.
Jag älskar tåg, av många olika orsaker. Det är ett civiliserat sätt att resa på, man slipper trängas, man har utrymme både för en stilla pilsner i restaurangvagnen och ett parti Plump med reskamraterna. Det påminner väldigt lite om att fösas ihop som slaktboskap i en trång kabyss på väg mot evigheten – och dessutom är det miljövänligt. När jag tar tåget känner jag mig som Hercule Poirot. På flyget förvandlas jag till schimpansen Ola.
Ändå flyger jag betydligt oftare än jag åker tåg. Varför?
Ja, det kan ju ha att göra med den totala brist på underhåll, upprustning och modernitet som svensk järnväg visar upp. Det kan bero på faktorer som bristande städning, trasiga toaletter och stressad personal på tågen. Men framför allt är det avhängigt av det faktum att när vårt land drabbas av något så obskyrt som vinterväder – det dyker ju trots allt bara upp sju-åtta månader varje år sedan inlandsisen drog sig tillbaka – så slutar tågen fungera OCH DET FRAMSTÅR SOM EN JÄVLA NATURLAG ATT DET SKA VARA SÅ.
Givetvis ska vi inte ens få peta på broplanerna med en lång pinne. Om vi i framtiden över huvud taget klarar av att hålla Blå vägen mellan Norge och Västerbottenskusten öppen så att transporterna så snabbt som möjligt kan korsa den postapokalyptiska ödemark som är Sverige får det räknas som ett mosaiskt mirakel.
Jävla u-land.