Efter nästan 13 år som dömd mördare cyklade Kaj Linna iväg mot friheten. Det var starka bilder. I och med att han blev frisläppt i väntan på dom räknar alla med att det blir ett frikännande – vilket skulle innebära ännu ett omskakande justitiemord. Ett av de största i svensk historia.
Ett sunt samhälle vilar på vissa fundament. Ett av de tyngsta är rättsväsendet. Lag och ordning måste fungera. Vi måste kunna lita på att polis och åklagare gör ett bra jobb, att beviströskeln är hög och att våra domstolar dömer rätt.
Jag har själv bevittnat rättegångar där till synes solklart skyldiga personer släppts fria i brist på bevis. Det kan smärta för stunden, men vi vet alla att det är ett pris vi måste betala för att inte motsatsen ska ske: att vi frihetsberövar oskyldiga.
Men om så sker gång på gång – vad har vi då? Vad händer om vår tillit försvinner?
Det är en fråga som faktiskt börjar bli aktuell.
Efter den senaste tiden måste man ha ett väl utvecklat strutsbeteende för att fortfarande ha ett blint förtroende till polis och till domstolar.
Vi har nämligen fått flera exempel på skandalöst polisarbete som i slutändan lett till rena rättsövergrepp mot oskyldiga personer. Det vi kallar för justitiemord.
Sture Bergwall är ett fall för sig som vi denna gång kan lämna därhän, även om det var just Quickskandalen som fick mig själv att inse hur hemskt det faktiskt kan gå till. Att åklagare, poliser och advokater i princip kan bete sig som skurkar när prestige står på spel.
Likheten med ”Kevinfallet” är slående, där SVT och Dagens Nyheter kunde visa hur det verkligen gick till när polisen i Arvika pekade ut två småbarn som mördare.
Den skandalen har inte ens ebbat ut när Kaj Linna cyklar iväg mot friheten och ett förmodat rekordstort skadestånd.
I både Kevinfallet och Kaj Linna-målet handlar det om människor som fått sina liv förstörda. I båda fallen handlar det om kraftigt kritiserade polisutredningar. Och i båda fallen har det varit journalistiken som kastat ljus på missförhållandena.
Just detta ämne debatterades i veckan på Publicistklubben i Stockholm. I panelen satt professor Leif GW Persson och berättade att det aldrig hänt att polisen självmant korrigerat sina egna övergrepp. Aldrig någonsin. Varje gång en oskyldigt dömd fått upprättelse och resning har det föregåtts av en enträgen journalistik som till sist tvingat fram en rättslig process.
Jag vet inte, men för mig ökar knappast tilltron till rättsväsendet när jag får höra sådant.
De senaste skandalerna väcker obehagliga frågor. Att vårt rättsväsende inte alltid är att lita på torde stå helt klart och en rak fråga som nu svävar i luften är hur många andra drabbade det finns i Sverige? Hur många sitter de facto oskyldigt inlåsta bakom betong och stängsel i högsäkerhetsfängelser?
Bara vetskapen om att olyckan och den psykolgiske kvacksalvaren, ”minnesexperten” Sven-Åke Christiansson (han som spelade en avgörande roll i både Quickskandalen och Kevin-fallet) medverkat till upp emot 100 olika polisutredningar får nackhåren att resa sig av fasa.
Rimligtvis finns det fler oskyldiga offer inlåsta och vi kan inte räkna med att rättsapparaten lyfter ett finger för att ta reda på hur det ligger till.