Gunnar Westrin: Hur definieras livskvalitet?

Sedan hösten 1972 bor jag i det fisketokiga samhället Råneå efter norrbottenskusten, en vacker trakt med plats för drömmar, sportfiske och ett förhållandevis kreativt vardagsliv. Som nybakad lärare fick jag snabbt kontakt med folket och kände direkt att jag skulle trivas.
Inte blev det sämre av att där fanns en älv som rann mitt genom gemenskapen, i vars strömmar det stod harr och en del annan fisk.

Råneälven skulle bli min lisa i livet, en pulsåder som inte enbart triggade mitt fiskeintresse utan också angav tonen för mitt ekologiska och biologiska intresse, det att våra kvarvarande strömmande vatten måste bevaras för all framtid.

Jag jobbade på skolan i 21 år, både som klasslärare på mellanstadiet, metodikhandledare och en del undervisning på högstadiet.
Mitt i den hektiska arbetsinsatsen kom dekretet (Den Ekströmska utredningen), som gav för handen att Råneälven skulle byggas ut med fyra kraftverk och en hisklig damm? Året var 1976 och aldrig mer skulle friden riktigt lägga sig över älvdalen. Jag blev lindrigt uttryckt ”skogstokig” och gick genast med i den nybildade kamporganisationen AMORE – Aktionsgruppen mot Råneälvens exploatering.

Nu har det gått många år sen ”kriget” varade men jag påminns ständigt om de tio svåraste och jobbigaste åren i mitt liv, den att ha varit behjälplig att ha lyckats med konststycket att rädda en hel älv undan den totala förödelsen.

Det är för det mesta om hösten som jag minns åren på barrikaderna, under en tid då träden gulnar, vattnet blir kallare och harren något åtkomligare. Årets höst har hittills varit helt enastående med sommarvärme, ljumma vindar och blommande rabatter.
Trots få frostnätter gulnade löven relativt snabbt i september, vattenståndet höjdes märkbart efter några bättre regn och harren vakade sporadiskt på Förskoledammens alltid lika eggande strömkanter.

För mig är livskvalitet liktydigt med Råneälven. Utan den skulle jag inte kunna klara mig undan vare sig stressen eller likgiltigheten. Frånvaron av fritt rinnande vatten får mig att se syner av betongfundament, stålkalla byggnader och fisktomma bakvatten. Jag ställde trots allt upp på tio års debatt, slit och våndanden, vars frukt till slut blev en aldrig sinande känsla av personligt välbefinnande.

I slutet av september vandrade jag ner till älven, tog bilder på alla mina favoritplatser, riggade flugspöet och lyckades till slut lura några sparsmakade harrar till hugg. Inte var de stora men det var i alla fall frilevande fiskar i fortfarande outbyggda vatten. Eftersom torrflugan ratades bytte jag till ett guldribbat haröra i storleken 12. Då small de på.
 
Ett problem som kan infinna sig på hösten är att träden också fäller sina löv ut över vattnet. Fenomenet kan orsaka svårigheter för de harrar som finns i strömmen att rätt uppfatta en flugfiskares kreationer, framför allt om det gäller torrflugor. Därför brukar oftast fiskedagen sluta med att jag knyter på en nymf, en puppa eller en liten streamer på tafsspetsen.

I samma veva träffade jag Dag Öqvist, en rånebo som bor finast i byn med älven som närmaste granne. Han berättade exalterat att uttern hade hälsat på honom i somras, en sällsynt gäst som alltid har funnits i älvens strömmar. Om vintrarna brukade djuret/djuren gå över hans tomt, en ynnest av vällust med ramar av just livskvalitet.

Mitt i samhället delar sig älven i två separata strömpartier, dels Sörforsen men också Norrforsen som rinner närmare centrum. Enligt den kunskap jag inhöstat tillkom Sörforsen som en frukt av en översvämningskatastrof (vårflod) i mitten på sjuttonhundratalet. Genom laxvandringen vet vi att Norrforsen är den ursprungliga huvudfåran. Däremot finns det hyfsade ståndplatser för harr i den inte laxförande Sörforsen.

Eftersom livskvalitet också kan definieras som hälsa och välbefinnande har jag full förståelse för indianernas urgamla sätt att se på sin värld.
Människan måste ha nåt fint att titta på för att må bra, känna de fria viddernas vindar i ansiktet och njuta det strömmande vattnets egenvärde.