Iris är en breton, en jakthund, hon kan övertalas att stå för vilt så att husse får skjuta men när ingen ser henne jagar hon helst bytesdjur helt på egen hand. Just den här dagen hade hon alltså grävt sig ut ur inhägnaden där vi har hundarna dagtid, sprungit ner till kaninburen, på något sätt lyckats öppna dörren – det är svårt till och med för vuxna människor – och tagit sig in till dem. När Mia kom dit satt hon mitt i buren med tom blick och stirrade långt bort i fjärran.
Varje gång jag tar fram datorn och med en djup suckande svordom frågar min sambo vad i helvete jag ska skriva om den här gången då är hennes första svar, alltid, ofelbart: Skriv om varför hundar är en överlägsen livsform.
Jag är mer inne på att de är ett intrikat och utstuderat konstprojekt.
Som bekant har vi fyra individer av hundtyp på vår gård, var och en värdig både egen krönika och en stor psykologisk utredning. Men låt oss börja med George – vid första anblicken en korsning mellan pitbull, corgi och ett fläsklägg – som är djupt och innerligt homosexuell (kastrerad). Han har dessutom en typ: stora, svarta hanhundar får det verkligen att pirra till i honom.
Vi har en grannlabrador, världens snällaste, men med ett skall som skulle kunna ackompanjera Hades arméer när de rider ut till slaget vid världens undergång. Matilda, som hon heter, är stor och svart. Dock tik. Detta var inte George medveten om, så när Matilda en dag kom över och hälsade på de nya hundarna som dykt upp blev han extremt pigg i bäret. Han sprang runt i fruktansvärda hastigheter, hoppade, studsade och gnydde – tills han till sist gav sig tid att lukta på besökaren. Den smärtsamma sanningen uppenbarade sig, varpå George direkt gick och la sig på sin bädd med huvudet mellan framtassarna och jätteöronen sorgset vippande.
George förra pojkvän Solo var en stor, svart flatcoated retriever. Eftersom George har samma mankhöjd som en halvböj Renat brukade Solo lägga sig ner så att George kom åt att långsamt och vällustigt slicka honom i öronen. Kyskt, men ändå kärleksfullt. Tyvärr har George och Solo glidit ifrån varandra sedan vår flytt till Måttsund men ibland försvinner han iväg i det höga gräset på trädena söderut så han kanske tar saken i egna händer och hälsar på sitt ex en vacker dag.
George kom till min sambo innan hon var min sambo, från en organisation som heter Hundar Utan Hem. Han hade hittats på Dublins gator där han vandrat omkring vanskapt, sargad och utmärglad. Han sattes i en bur på ett dog pound och där blev han sittande han med sitt alldeles för stora huvud och stirrade in i väggen. Klart att ingen ville adoptera honom.
Förutom då min blivande sambo.
George spenderade första halvåret hos henne med att vara rädd för olika saker. Flaskor, skor, pinnar, höga ljud och plötsliga rörelser fick honom att gömma sig. Så småningom började han dock förstå att det fanns ont om hot i den nya miljön och visade sig vara den vänligaste, lugnaste och mest gemytlige (homosexuelle) brittiska gentleman man kan tänka sig. Spår av de trauman han utsatts för kan dock fortfarande märkas. När jag inte tänker mig för och försöker skaka ut det sista från en senapsflaska kan han ge ifrån sig ett uppfodrande skall. Det är för stökigt för George.
Kaninerna? De hade gömt sig under sitt hus för att undslippa Iris uppvaktning. Hädanefter får hon vara i hundgården dagtid, därifrån tar hon sig inte.
Än.