Gunnar Westrin: Höstharren lockar

Harren är den enda av våra mer sportfiskemässigt populära fjäll- och fjällskogsfiskar som leker på våren eller försommaren. Öringen och rödingen leker om hösten. Detta betyder att harren är den enda fisk som är ordentligt på hugget även på senhösten. Öringen är skyddad mellan första september till och med den 14 oktober, en tid då även rödingen är snart omöjlig att få till hugg.

Min uppfattning är den att harren skall fiskas så tidigt som möjligt på sommaren. Gärna redan i början av juli, under de intensiva dagar då sommaren plötsligt har kommit till fjället. Några orsaker kan vara att den ordentligt stora harren fortfarande finns kvar kring lekområdet. Det är en upplevelse utan motstycke att få vara på fjället den dag då sommaren gör sitt intåg i den eftertraktade sommarhagen. Då exploderar insektslivet med enorma kläckningar av knott, mygg, fjällåsländor men även harkrank. De mest intensiva nattsländekläckningarna kommer något senare. Det är heller inte utan anledning som samerna kallar fisken för Suovvil, vilket lär betyda solfisken.

För mig är Råneälven höstens speciella älv. När löven har börjat att gulna är det dags att rigga flugspöet och vandra ner till älven. Eftersom jag bor i Råneå har jag nära till mitt mysiga hemmavatten.
Råneälven är den viktigaste förutsättningen till förklaringen av ordet livskvalitet. Här finns möjligheter till gemytliga vandringar, intressanta naturscenerier och ett vardagsnära flugfiske. I strömmarna mitt i byn - Norrforsen och Sörforsen - har det alltid funnits harr. Flugfisket passar bäst, eftersom vattendragen oftast är grunda och steniga.

I mitten på åttiotalet hände något intressant med harrfisket. Plötsligt fick vi en kraftig uppgång av höstharr från havet, oftast efter den 1 september. Dessa fiskar var, i jämförelse med de mer stationära älvharrarna, betydligt slankare och mer silverfärgade. Under en av dessa oförglömliga dagar fick jag en normal älvharr på 45 centimeter. Den vägde nästan 9 hekto, och var en klassiskt gråfärgad fisk med en färgsprakande ryggfena. Någon timme senare steg ännu en harr till min fluga. Den var lika lång, men silverblank och mycket smal. Skillnaden var att den endast vägde hälften så mycket som älvharren.

Under många höstar hade vi ett magnifikt harrfiske, och oftast var det de smalare havsharrarna som visade intresse för våra flugor. Frågan kvarstod dock. Varför vandrade harrarna från havet upp i älven på hösten? Varför var de så smala?
För många år sedan hyrde Hushållningssällskapet odlingsdammen i Råneå. Enligt de uppgifter jag fått betalades hyran med att sällskapet planterade ut harr i råneälvsströmmarna. Det var naturligtvis ett bra grepp, framför allt med tanke på oss sportfiskare.
 
Problemet var att småharrarna tydligen till slut hamnade i Bottenviken. Det var också under den tiden som harrbestånden ökade bland öarna i Råneås närmaste skärgårdsområde.
En förklaring till fenomenet kan vara att de inplanterade harrarna var avkommor från sjölevande fjällharrar som tydligen inte trivdes i strömmande vatten.

Vi har endast en art av harr i vårt land, den europeiska harren med det latinska namnet Thymallus thymallus. Under vissa tillfällen lever harrarna i strömmande vatten, för att under andra tider, exempelvis höst och vinter, övervintra i sjöar eller stora sel. Indelningen i sjöharr respektive strömharr kan därför inte vara relevant med verkligheten. Gränsdragningarna torde vara mycket marginella. Förr pratade vi också om gråharrar och blåharrar. 

Uppvandringarna om hösten borde ha med näringstillgången att göra, trots att det knappast kan råda någon allmän födobrist i havet. Ändå är havsharren onormalt smal? Någon lekvandring kan det heller inte vara fråga om, eftersom harren leker på våren. 
Det är om hösten det verkliga harrfisket kulminerar i Råneälven. En önskan för framtiden är dock att minimimåttet höjs till 35 centimeter och att en fredning under lektiderna införs.
Som avslutning kan nämnas att både Sör- och Norrforsen har osedvanligt mycket harrungar, vilket betyder att lek förekommer.