Surret från bina är öronbedövande när Hatidze samlar honungen. Hon är den sista kvinnan i Europa som samlar vildhonung. Med vördnad förvaltar hon sina bikolonier. De små djuren utgör hennes levebröd och är samtidigt så viktiga för jordens ekosystem.
Här på den nordmakedoniska landsbygden lever hon och hennes gamla mor ensamma. Mamman är sängliggande sedan flera år tillbaka och Hatidze sköter om henne. De lever under enklast tänkbara förhållanden men de har mat för dagen och det finns en stor kärlek dem emellan. Hatidze är harmonisk och brister ut i sånger för både mor och de lika älskade bina.
Med jämna mellanrum vandrar Hatidze med en säck honung på ryggen genom bergen till en avlägsen busshållplats för att ta sig till marknaden i Skopje. Där säljer hon honungen och köper mat och inte att förglömma kastanjefärg att behandla sitt hår med vid hemkomsten.
Så framskrider livet tills en dag när en kringresande familj bosätter sig i ett hus intill och vänder upp och ner på Hatidzes tillvaro. Innan familjen beger sig vidare har hennes bisamhällen, hennes livsverk, förintats och livsglädjen förbytts i sorg. Men tack och lov reser sig Hatidze igen.
Vad är nu det här? undrar ni läsare kanske. Jo, jag berättar om dokumentärfilmen Honungslandet av Tamara Kotevska och Ljubomir Stefanov som grep tag i mig på ett sätt som knappt någon annan film har gjort. Den är ett fantastiskt vackert porträtt av en unik kvinna.
Jag tycker att Corona-pandemin har satt ljuset på det lilla och nära livet också i vårt samhälle. Ja, det har fått många att inse att det så kallade ”lilla livet” egentligen är det riktigt stora och viktigaste.
Människor jobbar hemifrån och många fritidsaktiviteter är pausade på grund av pandemin till förmån för nära familjeliv. Ja för att undvika smitta är vi ju alla uppmanade att i möjligaste mån hålla oss hemma och inom den krets personer som vi är vana vid att ha närmast omkring oss.
Jag hör människor berätta om hur de har börjat både laga mat och sedan njuta av den tillsammans i familjen, och hur de försöker ta vara på allt de har i kylskåp och frys och satsa på storhandel en gång i veckan. Folk berättar också om hur de går igenom sina garderober och hittar favoriter som de hade glömt att de ägde och börjar återanvända istället för att gå ut och köpa nytt.
Utomhusvistelse och motion utomhus har också fått ett uppsving. På min strandpromenad förra lördagen såg jag massor av barnfamiljer och andra på den nyöppnade isbanan runt Luleå innerstad. På Ormberget där jag var med barnbarnen kryllade det av skidåkare.
Har jag då glömt alla för vilka pandemin har inneburit tragedier i form av allt ifrån livsverk som gått om intet till anhöriga som dött? Nej. Det är fruktansvärt hemskt och skrämmande vilken sjukdom Covid 19 är och hur många människoliv den har skördat bara i Sverige.
Att våld i hemmet har ökat till följd av pandemin är också en tragedi, liksom att företeelsen överhuvudtaget existerar.
Men: Vi får inte tappa hoppet. Det sägs ju att det är det sista som överger människan och jag tycker att vi ska lita på det. Vi kan resa oss igen, precis som Hatidze i Honungslandet. Se filmen! Ni hittar den på Internet.