"Du är det perfekta alibit för din tidning. Ung, söt kvinna. En marsipanros på tårtan."
Sa en kvinna till mig.
Jag vill inte vara en marsipanros – jag vill ta en tårtspade och slå söder hela tårtan och marsipanrosen vill jag skita på.
Sedan vill jag gråta och självömka mig, buhuuubuhuuuu.
"Du är perfekt alibit för din tidning. Feminist, kvinna och arg."
Sa en kvinna till mig.
Och ilskan i mig glöder genom natten. Självförtroendet har kryckor under dagen. Själen har behov av vård. Kanske är det mig det är fel på?
”Du måste tro på dig själv”.
Sa en man till mig.
Hur ska en marsipanros kunna tro på sig själv?
Jag – alias marsipanrosen – tar till tröstefilten böcker och läser aktuella "ConstantReader" av författaren och före detta Expressenkrönikören Linda Skugge.
Hon är brutalärlig och skriver argt och rappt om kunder som anlitat hennes PR- företag. Det är som att lyssna till en rasande människa i fräsande monolog. Hon hatar sitt PR-jobb och Linda Skugge skriver om hur man gör för att en dag kliva ut ur bilen på E4:n i väntan på tvångströja och ambulans: "Man har en skitkund (det vill säga alla kunder) som inte förstår att deras nyhet inte är en nyhet men man måste ta in kunden för att man behöver pengarna, "(...). Förstår inte hur hon törs skriva så - vilka företag kommer vilja använda sig av hennes PR-företag nu?
Men det är det som är Linda Skugges styrka, att precis som författare Kerstin Thorvall blotta det där andra proppar längst bak i kroppen. No mercy. Hon plockar fram det som finns i skitrännan. Linda Skugge är fylld av avund mot andra människor som blir älskade, som lyckas, som blir accepterade av gruppen. Det är det som är nerven i boken – att få se en oredigerad själ- eller i alla fall en illusion av en oredigerad själ. Jag äter boken snabbt. Hungrigt. Hon skriver om lusten att spöka ut sig och aldrig komma hem, om en kropp som gör ont, om självförakt, hon ältar fortfarande tonårens upplevda oförätter. Det har satt spår i hjärnbalken, hon kommer inte ur det. Linda Skugge är på samma gång trebarnsmamman med PR-företaget, hon som skrev hyllade krönikor, hon som gett ut böcker och ändå är hon den ensamma ledsna tonårsflickan som inte duger som hon är. Hon försöker förlika sig: "Det får vara så här". Men sedan. Ledsenheten är som en kod genom hela boken: hon känner sig missförstådd. Vänner överger henne, uppdragsgivare försvinner, hon förväntas arbeta gratis. Hon skriver att hon är trasch, att hon är självskadande.
Och där jag ligger i soffan – alias marsipanrosen – och självömkar mig med boken som sällskap.
Känner mig mindre värdelös i och med vetskapen om Linda Skugges ångestkamp. Man är aldrig ensam i arbetet om att plåstra om sin egen stukade själ.
Så enkel och liten är människan – andras olycka kan trösta oss och det må vara i grunden bisarrt.