Jag känner släktskap med Astrid Kruukka. Hon är också född på 1950-talet, kommer från en by i Tornedalen – från en fembarnsfamilj i Junosuando – och hon talar meänkieli. Hon berättar att hennes föräldrar inte pratade meänkieli med varken henne eller hennes syskon men att de hade farmor boende på nedre våningen i huset och att hon pratade meänkieli med alla sina barnbarn. Tack vare det lärde sig Astrid.
När Astrid och hennes exman Bertil Isaksson fick dottern Elina beslutade de sig för att tala enbart meänkieli med henne. Detta minoritetsspråk blev Elinas första språk. Vid två års ålder började hon i förskola och Astrid berättar att dottern vid tre års ålder var ganska jämnt tvåspråkig. Meänkieli har genom åren förblivit Elinas hjärtespråk liksom byn Pentäsjärvi utanför Pajala där hon växte upp har förblivit hennes hjärtas hem – efter resor ut i världen och efter att hon flyttat till Grythyttan där hon nu utbildar sig till kock.
Astrid Kruukka brinner för meänkielis överlevnad. I fem år var hon tjänstledig från sitt ordinarie jobb för att gå en projektledarutbildning och sedan arbeta med ett språkprojekt riktat mot förskolor och de lägre stadierna i grundskolan i Pajala kommun. Det avslutades med ett projekt riktat till två förskolor, en i Korpilombolo och en i Pajala där hon ville få med föräldrarna, förskolepersonalen och alla andra som hade med barnen att göra. Ett krav var att alla skulle vara positiva till kunskapsinhämtning i meänkieli.
Astrid berättar glatt att det numera finns en finska- och meänkieligrupp på Lillskogens förskola i Pajala. En i personalen talar svenska, en talar meänkieli och en talar finska.
– Den nya förskolechefen Jaana Fjordell brinner för språken, säger Astrid.
Alla inom skolan i Pajala har rätt till modersmålsundervisning. Intresset är inte så väldigt stort.
– På min skola Smedskolan läser bara sju elever meänkieli och sju läser finska.
Astrid Kruukka brinner fortfarande. Hon är ute och föreläser om meänkieliprojekten. Hon berättar entusiastiskt om en minoritetsspråkkonferens i Holland som dottern Elina var på för två år sedan. Där fick hon träffa ungdomar från andra europeiska minoritetsgrupper som hon kände samhörighet med. Elina har också fått några jobb tack vare att hon kan meänkieli. Hon är stolt över sina språk och ser dem som en rikedom.
Astrid påpekar att musiken är ett starkt medel för språkinlärning. Själv sjöng hon i den tornedalska sånggruppen Sisaret i 18 år.
– Det gav mig också scenisk skolning, säger hon.
"Kryyvimaa" heter en söt kärleksvisa på meänkeli som Sisaret sjöng. Astrid Kruukka översatte den till svenska. Här följer båda versionerna:
Tuletännekultaseni, täälä on kryyvimaa
tääläkasvaakukkasia, makeoitamarjoja.
Milläs mie sinne tulen, lahtioon välissä
eikä mulla oleyhtäänruhtaeivenettä.
Istuppaslehenpääle, annatuulen puhaltaa
rakkaus se oonkevyttävainen, ettetvaivu matkalla.
Kom hit till mig min kära, här jag har ett trädgårdsland,
där det växer vackra blommor, goda bär du får i din hand.
Hur ska jag över fara, vattnet skiljer ju oss åt
och inte har jag någon, liten eka eller båt.
Sitt upp på lövet bara och låt vinden föra dig
kärleken ser inga hinder och du kommer hit till mig.