Var på loppis och hittade författaren Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna” för femton spänn. Den självbiografiska boken fick Kerstin Thorvall att flytta utomlands efter publicering, det blev för mycket för folket år 1976 med Kerstin Thorvalls neuroser, otroheter, hennes kroppsvätskor, hennes självupptagenhet , dåliga moderskap, hennes klibbiga kväljande ångest och kliande kåthet. Det finns ingen Kerstin Thorvall mera. När hon dog våren 2010 var det hela mycket sorgligt. Jag var fortfarande törstig på hennes bokstäver - för hon var så öppen med sin jättemänsklighet och i det - att vara människa - ryms så mycket, både av det goda och det onda, det vackra, det smutsiga, det pinsamma och de flesta av oss törs inte ens se oss själva med klar blick i spegeln.
Det skulle skava för mycket.
Men Kerstin Thorvall tittade sig själv i spegeln med rak blick. Och sedan skrev hon. Det kändes som otvättade bokstäver. Inga förskönande dimridåer. Brutalärligheten - som hon hatades och älskades för.
Nu har ett gäng medelålders kvinnor som ingått i samma bokklubb skrivit texter med riktmärket på ”Det mest förbjudna” och boken heter ”Kerstin Thorvall Bookclub eller det mest förbjudna 2.0”. Skribenterna tror att Kerstin Thorvall skulle ha varit stolt- och visst visar texterna att människan inte alls enkom är en förnuftstyrd individ- en förprogrammerad klinisk robot . En robot savar till exempelvis inte- det gör människor och jag kommer aldrig mer kunna höra Annika Lantz i radion utan att tänka på ägglossning. Hon har jättemycket ägglossning – hon kan knappt avgöra vad som är ägglossning och vad som är inkontinens. Annika Lantz skriver med humor – det blir på något sätt lättare att hantera det intima för läsaren. Alla kommer mer undan.
När Kerstin Thorvall skrev om sina alla kroppsvätskor var det klibbigare - man liksom svettas under armarna och känner stanken. Och antologins texter framkallar inte det klibbiga, svettiga, det som är naket och provocerade - Kerstin Thorvalls signum - det är helt enkelt inte det förbjudna 2.0. Kanske ingen vågar rota med bokstäver i den riktiga skiten ( jag förstår det). Kanske ingen heller lever så på gränsen som Thorvall gjorde och är så normbrytande som hon var ( och fortfarande är).
-----
Skriver: Jag vill bli kompis med kvinnorna i "Kerstin Thorvall Bookclub" och prata med dem om livet. Som 34 åring blir jag både rädd och orolig över framtiden när jag läst deras texter - tidvis är det en dyster bild som tonar fram i antologin - ett osynliggörande av kvinnor som passerat fyrtiofem – förlorande av attraktivitet i alla slags forum- barn som vuxit upp- jobbdörrar som stängs, men sedan kommer meningar som lugnar något - som en tröstefilt. Ord som för tankarna till kraft och värdighet, makt och kunskap. Det hela känns väldigt rörigt – hur är det egentligen att åldras som kvinna? Komplext- det är ordet jag söker.
----
Tänker: Att vara människa är så himla mänskligt och så icke förutsägbart, och vi kan alla putsa fasaden, men likaväl finns det alltid mörka hörn. Det visste Kerstin Thorvall.
Det vet alla - men det är inte alla som vågar ge sant uttryck för det. Skämsfaktorn är för hög, det sociala priset för dyrt. Kerstin Thorvall sägs ha öppnat dörren för vad som kallas bekännelselitteratur- på tronen är hon ohotad och frågan är om någon ens på allvar vill putta ner henne därifrån.