All denna kärringtand och alla blåklockor. Vad har de givit mig mer än skräp under kudden? Int nå. Inga kärlekar har presenterats i mina svettigt myggkliande midsommardrömmar, men nog fortsätter jag ändå att pilla in ett par strån, år efter år. Det sista som överger en är hoppet. Och som jag hoppat! Och hoppar.
Detta min sista krönika på ett tag skulle kunde bli en enda lång kontaktannons, men nej det hoppar vi. Vi fortsätter däremot på kärlekens bana tycker jag, med den viktigaste av alla kärlekar (enligt mig). För mig är det en hon och precis vid denna tid för tio år sedanbörjade hon ta alltmer plats inom mig.
Jag var 37 år då. Hon kom inte som någon vårvind, mer som ett långsamt drag baki nacken. Hon hade länge legat där och hovrat. Hon som stod för längtan, hon som var drömmen om ett liv.
Då hade jag i nära på 30 år redan vetat svaret på vad jag ville bli när jag blev stor: Mamma.
Hur svårt ska det vara, liksom? Jättesvårt, för många av oss. Detta gäller både kvinnor och män. Den som drömmer om att bli föräldrar drömmer om något stort, något som det inte är självklart man får bli trots att det bara krävs en smula av.
Jag var alltså 37 när denna min dröm till slut började gå mot en verklighet. Med sjukdomar, utomkvedshavandeskap och krossade relationer bakom mig såg jag mig själv i vitögat och sa: "Det är nu eller aldrig, Viktoria".
Gud vare tack fanns Danmark med en hjälpande hand. Eller rättare sagt flera. För här skulle barn göras! Till det krävs ett team av proffsighet. Numer kan man som ensamstående få hjälp bli gravid med så kallad assisterad befruktning även i Sverige, men det var inte tillåtet då, 2010.
Starten blev tuff. Jag glömmer aldrig läkarens första ord efter att ha analyserat de tester jag tagit:
– Viktoria, du är 37 år på pappret men din kropp är 52. Du är långt in i klimakteriet.
Va?! Jag med tokregelbundna blödningar och inga svettningar alls kan väl inte vara i klimakteriet?
– Jä, no er de slett så. Men de är igge noet problem. Du skä få en behändling som heder Cräsch!
Ja, nästan ordagrant så sa han. Den sorts behandling som krävdes för att väcka min kropp var den största och starkaste. Hormonstinn och pepp levde jag i fyra månader. Första försöket med IVF (provrörsbarn) gick i stöpet julen 2010, men se i februari 2011, på Olof Palmes dödsdag, blev det liv i mig. En ljusning fanns i sikte! Mitt danska team hade med IVF lyckats väcka den björnhona som gått i ide på tok för tidigt!
Nu sitter jag här, i den största av kärlekar. Den 21 november 2011 föddes min älva. Min superhjälte, mitt livs dröm. Majken Beatrice Berglund. Hon blev till tack vare vetenskapens stundom briljanta lösningar på mänskliga utmaningar.
Att få bli mamma var verkligen så stort som jag tänkt mig och jag hoppas av hela mitt hjärta att ni där ute som kämpar i resan mot ett barn snart får möta föräldraskapet. Det är en enorm gåva få dela livets alla stunder med ett par barnaögon som bara blir större och större för varje år som går. Barn berikar! Det gör inte alla kärlekar. Icket.
Men nog blir det blommor under kudden även i år. Nu är det ju dessutom lite roligare gå ut, när vi är två som går. Med samma slags drömmar under örngottet? Det betvivlar jag. Hon drömmer nog mest om hundar. Kanske jag också skulle börja göra?
Till sist, vi gör som sagt om lite i krönikeupplägget i höst, så håll utkik efter nya formens innehåll. Allt gott!